Alltså jag vet inte, men det är någonting med det här "vad är viktigt i livet" som ibland kan kännas ganska kontingent (föränderligt). Jag brukar tycka att jag har ganska bra koll på vad som är viktigt i livet för mig, speciellt nu när jag befinner mig i ett sorts limbostadie av att inte höra hemma någonstans kan jag i korta ögonblick se alldeles klart vad jag har behov av och längtar efter, men också ambivalenta känslor över att om drygt en vecka återvända till LA - känslor som kommer ändras och bytas ut många gånger. Men i det här vet jag att det faktum att jag ska åka till "LA" inte har särskilt stor betydelse, alltså jag kan fylla staden med vilken symbolisk mening som helst men i slutändan är det inte det som räknas, det är vilket liv jag lever där och hur jag lever det som betyder nåt.

Nå, fint så kan man tycka. Ja, i de flesta fall. Men det blir bara så fruktansvärt irriterande när man stöter på människor som gör allt för att framhäva och perverst romantisera vissa attribut av sina liv så att de framstår som något de inte är. You know the kind - alla de som bott i Berlin ett halvår, jobbar i "häftig butik", driver en "häftig" klubb osv. och tycker att det gör dem väldigt speciella. Problemet är alltså inte att de gör de här sakerna (majoriteten av mina nära vänner fyller upp någon av dessa kategorier) problemet är att det finns en viss skara människor som tror att dessa saker ger dem ett extra mervärde i livet som gör dom lite mer unika, lite lyckligare, lite bättre. Och fine, dom kan ju få hålla i sina attribut krampaktigt och leva sina halvdana liv (för det är just det dom är, halvdana ofta utan riktig substans), men det smittar.

Det är precis samma princip som med snåla människor, jag har inga problem att bjuda på saker och mig gör det inget om jag aldrig får tilbaka den där tjugan eller om jag råkar betala lite mer då och då, någon annan gång är det nån annan som bjuder mig. Men att dela en notan med den sortens person som räknar varje 50-öring är outhärdligt för jag blir likadan - varje liten krona ska räknas fast att jag vet att det inte betyder något och inte gör någon skillnad.
Likadant med livsattribut och det här att hela tiden "representera" livet - jag vet att det inte spelar någon roll men så fort jag träffar någon som bryr sig om petitesserna och tillskriver till exempel omgivningar ett värde de inte har, så känner även jag ett behov att hävda mina mervärden som om de faktiskt betydde något, fast att jag egentligen bara vill skrika ut att det är känslorna och insikterna dom generar som betyder något - inte attributen i sig själva. Innehållet inte förpackningen liksom.

Helt ologiskt räknar jag in dessa människor i samma kategori som "vänner" som snor ens kärlekar och människor som bryr sig för mycket om inredning och små saker. Min tes går nämligen såhär: om man spenderar tid och energi på att bli upprörd för att bokhyllan inte matchar soffan eller har en alldeles för anal relation till smuts och annat - då behöver man terapi inte ännu ett besök på ikea, då är det något annat som gått fel. Samma om man konsekvent sätter sina sexuella begär framför vänskap.

Alltså: du kommer inte att bli lycklig av att flytta till Berlin/NYC/LA/SF whatever eller av att känna de där människorna, jobba på det där stället, äga det där plagget om du inte redan är det, eller har det i dig. Kom ihåg: "once you get the blanket thing, you can relax, cause everything you could ever want or be - you already have or are".

Alltså: STAY TRUE

Like a child

När jag pluggar brukar jag sortera itunes biblioteket efter tid och lyssna igenom ungefär alla mixtapes jag har. Så igår slumpade det sig så att jag skrev tenta till en dryga timme lång Carl Craig mix som några minuter in i mixen går över i Junior boys "Like a child". Detta fick mig osökt att lyssna igenom hela "So this is goodbye" skivan som jag inte lyssnat på på evigheter, och det är så konstigt för just med den skivan har jag ett så distinkt minne som man bara kan ha med vissa låtar, sådär så de känns som representativa för inte bara en speciell era i livet utan till och med ett specifikt tillfälle.

För snart två år sen var jag på väg hem från mitt allra första besök i Berlin, det var bara ett weekend-långt besök med anledning av en väns spelning på Magnet. Vi kom fram fredag kväll, festade hela helgen och sen var jag tvungen att åka hem själv måndag morgon för att hinna till en föreläsning. Jag hade sovit i en kompis loft där de stängde av värmen på nätterna och jag minns precis hur jag gick upp tidigt efter alldeles för lite sömn och det var kallt och mörkt och helt svart ute under hela vägen från Kreuzberg till Tempelhof. Jag tog till och med fel U-bahn och fick byta ett par gånger på vägen dit. Sen lång lång väntan på flygplatsen eftersom det självklart var ett lågprisbolag, vakuumväntan när man är sådär körd och tom i huvudet som man är på måndagmornar. Och hela tiden Junior Boys på repeat, nu när jag lyssnar på det ser jag fortfarande den där gråa soluppgången över flygfältet och minns den guppiga flygingen som om det var igår. Och hela tiden grått, grått, grått och någon sorts stillastående, pausande ångest och betraktande begrundande ifrågasättande av livsval och möjligheter.

Det som är så bra med det här är att jag minns och jämför med idag och kan vara så jävla glad eftersom jag är någon helt annanstans nu och mår avsevärt mycket bättre. Jag vill inte säga att det bara är solen (även om avsaknaden av gråhet och kyla nog gör sitt) utan ansvar, utveckling och insikt. and I don't wanna get all spiritual on you men sanningen är att, fan jag vet inte sanningen men en sak som är sant är att så fort du börjar ta dig själv och andra på allvar, om du lär dig att stå över dig själv och släppa alla pettitesser och släpper kontrollen - då börjar det hända saker.
Jag skulle vilja städa bort all cynism ur mitt liv till förmån för de riktiga värdena. Och det är nog nu jag ska ta upp min mailkonversation med Maja Lundgren och fråga henne hur jag, livet och världen bäst bör utvecklas. Tror hon kan vara rätt person.

(är detta lycka? eller bara lite småkåt uppspelthet? either way är det underbart)

ursäkta tjatet om kaotiska kvinnor, jag kan bara inte släppa det, dem(?). och jag är säker på att det inte bara handlar om någon sorts narcissistisk identifikation, det handlar om att du som kvinna alltid blir dubbelt bestraffad. sen är frågan om någon som helst (man också) kan både ha kakan och äta den? men det är det där med att göra motstånd mot det patriarkala som hindrar och håller tillbaka, samtidigt som man vill vara snygg och förföra det (eller i alla fall någon). och att det i sig kan ge en sorts makt.

(kanske var det det girl power egentligen handlade om?)

om det är högst ofeministiskt och okorrekt att använda sig av sexualiserad femininitet för att få igenom sin vilja eller inte är i själva verket inte relevant - det är nog snarare så att kvinnor så fort de ruckar lite på den där gränsen (som karaktäriseras av suddighet, abstrakt och otydlig) inte så sällan blir bestraffade.



och det är det Courtney lyckas representera så bra - hon gör fel och gör motstånd och uppror men längtan efter snygghet, sexualitet och att behaga övervinner på nåt sätt och hon står där anorektisk och sönderknullad av världen som skapade henne.

en antites i sig själv - vem kan låta bli att identifiera sig med det?

Igår träffade jag en paparazzi som fotat Courtney en del och som sa att hon verkar trevlig. Känns fint eftersom de flesta andra säger att hon är galen, men galenskapen är väl också en definitionsfråga, som alltid.


Annars kommer Britneydokumentären på söndag bli väldigt väldigt spännande.


Så ung och oskyldig back in the day, och så nu med dokumentären om hur hon är fånge i sitt eget liv - twistarna blir bara sjukare och sjukare. Det är som om Britneys liv accelererar i 110 och reproducerar sig och förvandlas till nya saker om och om igen (Crossroads går på teven i bakgrunden i detta nu). Det spelar ingen roll om det är regisserat eller inte - det är i vilket fall en jävligt bra show.

OMG OMG OMG vad det här är spännande! Malmö känns just nu väldigt mycket intressantare än LA!

Annars ville jag mest fortsätta på tidigare kritik av "superbröllopet", det kan ju lätt kännas som att kasta sten i glashus när man befinner sig i vad som i många fall räknas som ytlighetens huvudstad, att klaga på att Aftonbladet för en gångs skull (?) gör en sån grej.
Och ja,det är mycket köttet före tanken här - skulle nog säga att det går i köttet-ande-tanke, fast också att varje kategori har sin krets.

Men vill ändå säga att jag till stor del har lyckats undvika köttet (försvarsmekanism: ignorera och försöka avsexualisera de rum som annars stinker för mycket av sexualitet på fel plats, sort och sätt) och fastnat kvar på anden. Som om för mycket kött måste trängas bort med spiritualitet. Det blir nästan omöjligt att kommunicera i sina (mina) egna referenser.

Svårt att sätta upp en mur men lika viktigt att hålla den uppe?

Ja, mycket snack och lite hockey här alltså, kanske blir några smaskiga detaljer när det inte känns lika tätt inpå.

I alla fall - längtar efter tanke, närhet, intellekt utan pretention.

I wanna be the girl with the most cake

Damn if you do damn if you don't, eller - att typecasta sig igenom livet.

Varför Aftonbladet? varför? 

Okej det kommer alltid finnas äckliga gubbar och mycket yngre kvinnor, men varför väljer Aftonbladet att ge så här mycket publicitet åt ett par ingen ens vet vem det är? Nästa steg i amerikaniseringen av skvallerjournalistiken? Det naturliga steget efter Blondinbella? 

I vilket fall säger uppslaget om "Superbröllopet" och bildextran som visar "kyssen och bröllopslyckan" att det enda du som tjej behöver göra för att bli lycklig är att bli snygg och hooka en miljardär (miljonär funkar nog också) - du får lyx, pengar och ett superbröllop (det ultimata livsmålet) och kompisar som Bill Gates och Ulf Ekberg. 

I ingen av de 6 artiklar som skildrar bröllopet nämns brudens sysselsättning, bara att brudgummen från början var en vän till hennes föräldrar. Jag tänker på Carros artikel i senaste Bang och på hur rätt hon har, köttet HAR besegrat tanken. Och på ett så smaklöst sätt också.

En stor del av de yngre tjejer jag träffat här i USA är besatta av bröllop - "if you ain't got a ring on your finger it's not worth it" låter inte lika konstigt här som hemma. 

Vad är det med giftemål som självändamål med livet? Jag trodde vi var way past that, självförverkliga dig själv på egen hand inte genom någon annan (aka "du måste älska dig själv för att älska någon annan")

BTW: Igår hittade jag en väldigt intressant blogtråd om huruvida L-words karaktär Niki skulle representera verkliga livets Lindsay Lohan. 

Niki är den officiellt straighta skådespelerskan som i hemlighet har ett förhållande med Jenny, sen med Shane. Författaren till tråden var övertygad om att plotten egentligen handlar om Lindsay (Shane skulle då vara Samantha) och att ryktena om Lindsay vilda sexliv och nymfomani bara varit konstruerade av hennes PR -team eftersom Lindsay i själva verket "alltid" varit gay.

Men nu är sidan spårlöst försvunnen och jag kan inte annat än att bli konspiratorisk. Är det Lindsays homofobiska pappa som haft ett finger med i spelet? eller är det bara den sjuka sjuka världen..?

En tanke bara, jag läser om Drömfakulteten och läser samtidigt Andy Candys text om Candy Darling i senaste Bang - varför är det så tyst om hur Andy Warhol utnyttjade marginaliserade människor för sin konst? Andy Candy statuerar liksom i förbifarten att Candy Darling puttats in i den transsexuella offerrollen och för evigt är den karaktär som Warhol definierade henne som. Och i kombination med Valerie Solanas omreviderade öde blir det självklart på vilket sätt Warhol profiterade konstnärligt på andras utanförskap.

När jag var på Modernas Warhol utställning i våras och råkade höra en guide berätta om hur galen Solanas var som sköt honom hade jag en stark lust att avbryta och kommentera det unisona hyllandet av det manliga geniet som stockade sig i halsen. 

Warhol har länge fått passera som ett alternativt och missförstått geni, subkulturella kids (och icke-subkulturella på senare år) av alla dess slag har omfamnat Campell's och Marilyn så det står härliga till. Men ju mer som uppdagas och för varje Warhol utställning (med "ny" vinkel eller ej) ju tråkigare blir hans konst och desto tydligare hans likheter med andra överskattade manliga genier genom tiderna. 

Snart kommer väl en "walk the line" - aktig film om hur god han var som manipulerade Valerie, Edie och de andra.

Don Draper.
Tänk att få vara en sån stilig man i sina bästa år med ett blytungt känslomässigt bagage som han på ett alldeles fantastiskt sätt lyckas förtränga till intenhet.
Livet är det som är framför dig, inte bakom.
Åh att få göra manligheten på det där svala, eleganta sättet med bara en liten liten bit ödmjukhet som gör det mitt på pricken fläckfritt. Att kontrollera det excessiva - allt som sticker ut, allt som är för mycket.

I.e. min hatkärlek till minimalismen. Titta på honom - kan man annat än älska det? men vill inte ha - bara vara. (identifikationen)

Såg Nick and Norah's infinite playlist och tänkte på den mjuka mannen (och grät). Det är mycket möjligt att Michael Cera lyckas med den fina representation av honom, den som behövs den som är det fina i töntig utan brölande undertoner.

Såg Mad Men och ville gråta för att den traditionella familjen skildras på ett så fruktansvärt fint sätt, med alla skelett ute ur garderoben. (När Joanies roommate ger henne sin kärleksförklaring (think of me as man Joanie); när Salvatore skyldigt tackar nej till en manlig klient; Donald Drapers otrohetsaffärer, Bettys infantilisering på grund av hemmafru-livet osv. osv.)

Såg Sarah Palin, blev så chockad att jag inte ens kunde gråta. "I can't believe they pulled the gender card" det är verkligen det fulaste tricket från republikanernas sida.

(det finns mycket mer att säga, kanske bara inte här och inte nu. någonannanstans?)

"Allt det jag inte får säga men måste men inte kan för att för många andra sagt detsamma och så har det blivit bara ord av känslan..."

Surrealism

Idag när jag och Mattias låg på stranden i Santa Monica och läste i LA times om det utflippade spektakel som är den amerikanska valrörelsen, kom en man med metalldetektor gående förbi oss och känslan av att befinna sig i en eftermiddagssåpa nådde därmed sin kulmen. Det i kombination med livvakten i livvaktstornet brevid oss som bar på exakt en sån där röd flytboj som dom har i baywatch var något surrealistiskt.

Apropå valrörelsen är det förvånande hur fördummande all medierapportering kring den är, det handlar knappt någonstans om sakfrågor utan bara om hur valstrategerna bäst ska bemöta motståndarlagets senaste drag. Hur ska Obamas strateger bäst hantera Sarah Palin utan att göra henne till martyr, hjälte eller bli anklagade för sexism? Var McCains senaste tv-reklam over the top eller fair game? Amanda och Amir som guidade oss runt igår beskrev det som att de aldrig upplevt så pass mycket spänning innan ett val någonsin och att det oavsett vem som vinner kommer bli "a riot". "A good year to be in the states" helt enkelt.

Det finns tusen andra saker att skriva om i det här sjuka, men fascinerande landet, men det får vänta tills min boendesituation har ordnat upp sig. För övrigt är mitt medvetande ganska tomt, nollställt, blankt och jag sysselsätter mig mest med att exponera mina alltid så vita ben för solljus (det här är året då alla issues läggs åt sidan) och med att figure things out. Lilla jag i stora världen, eller stora jag i lilla världen. Either way I guess.

(bilder och annat här)

Rented rooms

Revivar Tindersticks och längtar efter narcissistisk hängivelse.

Visst att rockstjärnemytens dekadens blir tråkig väldigt snabbt, alla romantiserade ideal är bara ouppnåeliga och icke-existerande, men oj vad sugen jag är på att prova. Mest för att det alltid varit ett manligt privilegium att ta det där reflekterande avståndet där det finns tid för en fruktansvärt massa livsbejakande funderingar om kärleksmöten, sorg och sakernas tillstånd. Men också för att det i de flesta av de hedonistiskt extrema situationer jag befunnit mig i alltid har varit utflippat på någon annans villkor. Gränser har brytits och först i efterhand inser man att det var någon annan som rev ner den där muren man inte var redo att riva.

Jag skulle så gärna vilja vara distanslös nog att stänga in mig på ett hotellrum i Vegas med endast en flaska sprit och en Bukowski som sällskap. Gå upp i mig själv och alienera mig från allt och alla utom de stora tänkarna. Blasé sitta i baren bland barnfamiljer och turister och dricka whiskey. Kanske gå på strippklubb, tycka det är vidrigt men njutbart eftersom lidandet vid det här laget är en del av mig. Och det bästa är att det inte hade framstått som vidrigt eftersom jag är kvinna - det hade rentav varit ett subversivt statement (avsändare - mottagare ni vet).

Jag kanske gör det. Det eller en nära-döden-upplevelse på Venice beach.

Everything you could ever want or be you already have and are

Jag ÄLSKAR populär-existensialismen i I heart Huckabees.

LIVET!

Tre veckor kvar i Sverige och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Livet är större än konsten och utan känslor inga ord eller var det utan ord inga känslor? Hursom är det svårdefinierat just nu, återkommer snart med tydligare reflektioner.
Tills dess är Lindsay och Samantha fortfarande top notch. Måste älska kvinnorna.

Vakuum

Tänker på symbolik, representationer, illusioner. berättelser som gör livet till någonting mer än gula tegelhus och smutsvita sjukhusväggar. ett mentalt sammanbrott på en fiskbensparkett är möjligtvis vackrare än en panikångestattack på en gråspräcklig plastmatta, men i slutändan är det i likadana landstingetlakan man hamnar.
Samma känsla annorlunda symbolik.

Inatt drömde jag att jag träffade Maja Lundgren och gav henne en kärleksförklaring. Men till och med i drömmen blev det lite akward när jag skulle säga till henne att hon är så fantastisk för att hon konstruerar sig själv på ett visst sätt för att visa på det subtila. Liksom vem är jag att berätta för henne hur hon konstruerar sig själv. Kan bara inte släppa att jag aldrig gick fram när jag såg henne i kön på Vi Hornstull förra veckan, det var inte riktigt läge helt enkelt. Men nästa gång, då ska ge henne mina ömhetsbetygelser.



Annars har jag blivit utsatt för det bisarra helvete som är ett besök på amerikanska ambassaden som innebär fyra timmars varierad väntan och upprepade visningar av den walt disney producerade filmen "I am america". Människor från alla olika etniciteter (och en handikappad kille) som till stämningsfull musik statuerar "I am america". Min första reaktion var att det var hjärntvätt och jag förfasades över det kommande året fångad i den fula och vulgära amerikanska estetiken som tycktes rinna över av politiska ideologier. Sen insåg jag att den så kallade "neutralitet" som jag och många andra räknar som svensk ju är minst lika ideologifärgad, bara i en blekare nyans. Kanske är det till och med så att vi som svenskar är så pass diskursivt anpassade att vi inte längre ser de bakomliggande maktrelationerna utan istället misstar det svenska för naturligt och "sant". Egentligen är det kanske bättre med en öppen politisk vulgäritet som på så sätt är lättare att förhålla sig kritisk till för att den är så mycket in your face? Jag får väl bara vänta och se.

Ja, jag är idealist.

2 saker bara: Anders Eklund står inför rätta och i DNs ledare diskuteras hur vi måste anpassa rättsystemet så sexualbrottslingarna fångas upp innan de utför så pass grova brott. Själva rättegångsbevakningen fokuserar nästan uteslutande på Eklund som individ.
Samtidigt läser jag, 3 år för sent men ändå (trots 3 år för sent?), Stephan Mendel-Eks Med uppenbar känsla för stil och blir överlycklig över den lättillgängliga kartläggningen av strukturer. Den dominerade manlighetens inneboende våldsnatur och samhällets tysta överenskommelsen om vart gränser går mellan accepterat och icke-accepterat våld.

Slå ihop två och två och det handlar inte bara om enskilda "störda" individer utan om underliggande ideologier. Eklunds ansikte "speglade inga känslor" skriver Sydsvenskan och deltar i medias unisona konstruktion av den alltigenom onde gärningsmannen som tycks komma från en annan civilisation eftersom det han gjort är det ingen som förstår.

Förstå mig rätt, både Eklund och Fritzls handlingar är vidriga, men jag tror det är symptom på en sjuk helhet snarare än två abnormala avvikelser.

I Med uppenbar känsla för stil ges en genial beskrivning av våldshetsen i alla former av kollektiv manlig fostran som, när den tas för långt, dvs när någon tolkar den mer bokstavligt än vad som var menat, får förödande konsekvenser. Överträdaren av den osynliga gränsen stigmatiseras av omgivningen medan han undrar vad det egentligen var som hände, han löpte ju bara våldslinan ända ut.

Jag vill ge Stephan Mendel-Eks bok till alla män jag känner främst för att den lyfter frågan om det manliga privilegiets baksidor till en strukturnivå och lyfter skulden och ansvaret från den enskilda individen. För är det något som blir svårt i diskussionen av privilegier är det den privilegierade gruppens ofta defensiva inställning och blindhet inför the bigger picture. "Men jag diskar ju" - argumentet och Pär Ström klassikern "De senaste 20 åren har jag känt mig beskylld som man av media". Det är inte ditt fel som man när det sker en våldtäkt eller en kvinna blir misshandlad i en nära relation eller vad som helst annars som är misogynt upprätthållande, men det är ditt ansvar som man lika mycket som kvinna att reflektera över hur du reproducerar de större strukturer som skapar dessa beteenden.

Idealism FTW.

Vikten av representation, gubbar och en skymfad Kylie

Representationer är viktiga. Vilka möjligheter och begränsningar du tycker att du har beror på vilka representationer du omger dig med eller omges av. Ett tydligt exempel är om man som tjej läser mp3-bloggar, gillar musiken men själv inte känner till några andra tjejer som spelar skivor. Eftersom majoriteten av bilderna som läggs upp på dessa bloggar visar två vitt skilda representationer av män och kvinnor: tjejerna som syns är övergripande snygga och vackra och passivt poserande, killarna står oftast med hörlurar bakom ett mixerbord i en högst aktiv position. Om du då som intresserad tjej går ut och endast möts av män bakom skivspelarna och posande tjejer på dansgolven, så är det ganska svårt att inse möjligheten att själv ställa sig bakom dessa skivspelare.
På samma sätt skulle Natascha Kampusch inte ha kunnat flytt från sin kidnappares hem om hon inte fått titta på teve och läsa tidningar under de åtta år hon satt fånge i en trång källare, hon skulle helt enkelt ha trott att det var ett normaltillstånd om hon inte genom medierna fått veta att det fanns ett samhälle där ute, ett annat sätt att leva. För det är så vi funkar, du blir inte medveten om dina möjligheter om ingen berättar dem för dig. Och på samma sätt ser du bara de möjligheter och positioner som görs tillgängliga för dig.

Därför är det sorgligt med den smygande åter-uppvärderingen av gubbig retorik. Som när Nöjesguidens krogrecenscent skriver en krönika om smakmetaforer och hävdar att han inte kan förlika sig med tråkiga beskrivningar av årgångschampagne som höstlöv utan hellre återger det som "Kylie Minogues svettiga trosor efter ett extranummer i Melbourne". Det undgår väl ingen att han använder sig av det något uttjatade litterära greppet "gubbsnuskig provokation". Jag tror mycket väl att skribenten är medveten om den litterära tradition av att göra kvinnan till den andra som han gör ett försök att skriva in sig i och det är nog att slå in öppna dörrar att låta sig själv gå loss på de sexistiska undertonerna.

Men det verkligt tråkiga är att du som kvinna inte har någon som helst plats inom denna gubbretorik om du inte vill vara en “en ung tjej i en alldeles för kort kjol” som smakar lika gott som en bättre Riesling, och att denna andrefiering känns som ett tydligt utslag av män som hotas av att fler och fler tjejer tar plats i de rum de anser vara reserverade åt sig själva eller andra män. För att hantera hotet sexualiseras kvinnorna för att i slutändan förhoppningsvis skrämmas bort från de öronmärkta områdena eftersom de enda representationer, och därmed positioner, som ges är de passivt sexualiserade och aktörslösa "unga tjejerna i alldeles för kort kjol".
Plus det faktum att denna ansvarlösa gubbighet är så fruktansvärt gjord, är det inte dags att ta ställning och stå för något på riktigt istället för att gömma sig bakom urvattnade klichéer och pastischer?

Det är de små sakerna i livet

Jag måste delge min glädje över de små omvälvande skeendena som stärker. I söndags kväll gick jag i ett sällskap om 2 kvinnor och 3 män ut och åt i Barcelona, till ett mysigt ganska high-class ställe som jag nu glömt vad det heter. När vinet kom och servitrisen höll på att korka upp flaskan sa min manlige vän S på svenska "nu hade det varit typiskt om hon hällde upp till någon av oss män först för att smaka" och min lycka var total när hon istället hällde upp åt kvinnorna först och poängterade " the ladies first".
Nu skulle man som cyniker kunna säga att hon förstod svenska eller åtminstonde förstod betydelsen av det S sa, men om är optimist, som jag, måste man istället se det extremt vackra i att en servitris i Barcelona(obs! inget klassförakt bara en uppskattning av medvetenhet utanför akademin) ser betydelsen i de små handlingarna och lägger värde i att försöka ändra dem för att i det långa loppet ändra något större. Det var också därför jag tackade henne för den subversiva handling hon utfört, något jag hoppas gick fram trots hennes knackiga engelska, i vilket fall log hon stort precis som jag.

Apropå Tiinas utbrott på promotionsfesten (eftersom jag idag röstar på henne som månadens Malmö/Lunda-bo) som möjligtvis var ett retoriskt dåligt drag eftersom det gör det väldigt mycket lättare för haters att konstruera henne som galen, irrationell och till och med avskriva hela genusvetenskapen som en manshatande lära för hysterikor. Det sorgliga är att det finns så mycket hat därute, anti-feministiskt initiativ, bevara kärnfamiljen osv.
För kanske ett halvår sen gjorde jag misstaget att kolla på svts "Beckman, Ohlson och Can" där bland annat Pär Ström och Maja Lundgren diskuterade maskulinitet och manlighetens kris vilket slutade i att jag med hjärtklappning skrev upprörda inlägg på svts internetforum. Det gick liksom inte att pedagogiskt förklara och få respons av dem som ställt sig på "andra sidan". Internet tar väl i för sig fram det sämsta i de självutnämnda småpåvarna och får en lätt att bara stanna kvar i sin egen semi-upplysta ankdamm. Men någonstans måste man väl kunna bygga den där bron?
Det är så lätt att göra det lätt för sig. I DN häromdagen skrev Nina Björk att våra grundläggande behov i dagens samhälle redan är tillfredsställda och att vi därför tvingas lita bara på vårt begär. Man famlar i blindo efter nästa kick eller nästa trygghetsgarant, bostadsrätt och extrapris på coop forums ekologiska sortiment. Göra sitt i det lilla, bekvämlighet, och visst ska man få ha lite roligt åt lite traditionellt och harmlöst spex? Man måste ju ha humor.
Och nej, jag säger inget nytt men nånstans måste någon säga det igen för om saker och ting verkligen hade ändrats hade Tiina inte konstruerats som den kaustiksoda hon uppenbarligen fungerar som. För ja, humor är ett maktmedel det också - om du inte skrattar är du tråkig, torr och rabiat - om du skrattar med har du helt plötsligt approvat till en rad helt andra antaganden som du aldrig ser vidden av förrän långt senare. Damn if you do damn if you don´t. Klassiker bland härskartekniker.

Och kanal 5 visade idag ett reportage om "lydiga fruar" som räddat äktenskapet genom att kapitulera helt och fullt under sina män.
Kan man låta bli att se det större perspektivet?

"Det är fullt möjligt att vara både mjuk och stark, och man behöver inte vifta undan saker som bekommer en illa: det är att anpassa sig till ett hårdhetsideal som riskerar att få en att brista"

Att läsa om Myggor och Tigrar den här veckan har verkligen gjort mig knäpp, alla som också läst den borde hålla med mig. Det är den där balansen mellan att se maktstrukturer och att samtidigt ignorera dem för att våga ta sig någonstans överhuvudtaget i livet. Jag har försökt och försöker fokusera på de viktiga värdena (de som faktiskt betyder något- kärlek, respekt, ömsesidig medmänsklighet, politiska värderingar and all that) och se det statusladdade, godtyckliga som något sekundärt och förgängligt men ändå njutbart. Det har tagit mig en bra bit på vägen men den där paranoian, när den slår in slår den hårt.

Går det att vara på sin vakt och vara lyhörd för makt- och privilegieskiftningar samtidigt som man tar den där platsen man så innerligt förtjänar? Eller är de enda utvägarna att antingen ge efter för nojjan, gå under jorden och enbart kritisera utan att själv producera något bättre, alternativt att kasta sig in i saker med tunnelseende och sen riskera att framstå som naiv?

Jag vill vara både och, allting hela tiden. Som bästa Housewifes-Adeline sa: oberoende av personens visitkort eller position så måste man våga, men komma ihåg att alltid behålla sin ödmjukhet. Lyssna inte på din osäkerhet, bara så pass mycket att du vet hur du ska omintetgöra den.

”Jag är ingen åsiktspolis eller så kallad förtrycksobservatör, jag försöker bara beskriva ett skeende. Jag beskriver det för att jag tror att den på ytan civiliserade kulturvärlden ställde mig inför krafter – både inre och yttre – som av någon anledning bryter ner… kanske inte alla kvinnor, men de kvinnor som av en eller annan orsak betraktas som hot. Och att det därför är viktigt att så noga som möjligt beskriva den dubbelmoral och snåriga process som höll på att göra mig galen. Och att under det arbetet försöka urskilja vad som är vanliga litterära avundsmekanismer, och vad som riktar sig specifikt mot en kvinna som sticker upp för mycket. Utan att idealisera mig själv. Skilja inre demoner från de yttre. Är det lätt? Nej, det är svårt. Jag uppfattade det som att en historieskrivning drog igång, att jag hade den rakt framför mina ögon, att leden slöt sig och stampade för att skrämma bort mig.”

Jag läser om Myggor och Tigrar och ryser. Det är så väldigt genialt och frågan är hur jag ska skriva den här uppsatsen utan att förlora mig i resonemangen.

Hur allt hör ihop och är sammansatt

Det finns fortfarande ett rådande konsensus om att det existerar en objektivitet och ett rent och sunt förnuft. Som om vi alla var födda och därmed tilldelade varsitt sinne som avgör vad som är bra eller dåligt, sant eller falsk, och som varirerar i funktionsförmåga från person till person. Och som att detta sinne någonsin skulle kunna vara frikopplat från resten av de känslor och intryck som styr varför någonting tilltalar en extra mycket eller extra lite. Att jobba professionellt med något lättjefullt som nöjesjournalistik, klubbarrangerande eller vad som helst annat som "gemene man" ser som avkoppling och icke-vardag och att ta det på allvar som den yrkesroll det är, men att helt koppla bort sina politiska värderingar i sitt arbete i tron att det inte spelar någon roll eftersom det "bara" handlar om nöje, eller "bara" handlar om estetik. Att tro att ens handlingar står fria från den kontext man befinner sig i, att agera som om samtidsströmningar inte påverkar en och att anse att man själv odlat sin smak i ett vakuum oberört av de sociala förutsättningar som format en och fortfarande formar en. That's just plain stupid.

Det går inte att begränsa sina värderingar till ett tyckande om parlamentarisk politik eller till ett fördömande av vidriga våldtäktsdomar, du måste hela tiden börja där du står. Och att säga att det är bortskämt eller priviligerat att kritisera det svenska, ett av världens mest jämställda, ett av världens mest demokratiska, samhälle är att totalt ha missat poängen. Då hamnar man i den postkoloniala problematiken av att vilja rädda ett förtryckt folk mot dess förtryckare, när man i själva verket endast tvingar på dem en västerländskt konstruerad rationalitet samtidigt som man hela tiden reproducerar den egna diskursens maktstrukturer, vilka i sig själva är ömsesidigt delaktiga i den koloniala statens orättvisor.

Inte för att vara holistisk men allt du gör hör ihop, det är samma kaka bara olika bitar. På samma sätt som var och hur du festar påverkar andra delar av ditt liv och andra delar av samhället. Med det inte sagt att jag är det perfekta exemplet på någon som implementerat en vilja till förändring helt och fullt, men jag jobbar på det. Bra och smart energi föder bra och smart energi helt enkelt.

Ändå fint att Lindsay och Samantha är on the verge av att komma ut, troligtvis lär det ju aldrig ske officiellt, men att ryktena är så pass säkra lär ju omvärdera en del människors syn på vad icke-heterosexuell kärlek är.

När det är bra är det så fruktansvärt bra.

Alldeles nyss fick jag mitt acceptance letter till UCLA vilket betyder att det inte finns det minsta lilla tvivel längre - rent praktiskt kan jag börja ordna allt som ska ordnas.
Egentligen vet jag ingenting om Los Angeles, den information jag har består till 90 % av fiktiva representationer som jag matats med så länge jag kan minnas, dels den givna arsenalen av Aaron Spelling - serier och på senare tid fantastiska Six Feet Under- och L wordmiljöer. Det är konstigt med städer och platser som är så laddade med symboliskt värde att det blir nästintill omöjligt att se något annat än just det där inpräntade. Allmänna föreställningar och berättelser som skapas och återskapas av invånare och besökare som krampaktigt försöker förverkliga de imaginära representationer som är kittet i den kollektiva gemenskapen.

När jag som 19-åring flyttade till Paris var jag inte förberedd på frånvaron av mina romantiserande ideal i det konkreta varat, jag var alldeles för uppfylld av flykten och tanken på något nytt som kunde vara vad som helst bara jag fick projicera det jag ville på platsen/upplevelsen/människan. Just nu består mina förväntningar också av abstrakta begrepp men de börjar sakta men säkert konkretiseras och jag skulle ändå säga att min utveckling har gått, om inte linjärt, så i alla fall vidare till något annat. Jag inser åtminstonde teoretiskt att allt inte kommer vara palmer i rosaskimrande solnedgångar eller peach pit maxat, snarare vulgära ekpaneler och amerikaner i linnebyxor, men att det är okej eftersom allt det där andra bra som kanske är lite mer verkligt finns där också. Redo att se skogen trots alla träden liksom.

Alltså whats up med Rumble/Three Six Mafia-affischen?
För det första - den är skitful, ser ut som ett påslakanstryck från fel sida 90-talet och jag anar att meningen inte är att den enbart ska vara estetiskt tilltalande . För det andra - okej att det ska vara tits and ass (främst ass i det här fallet uppenbarligen) men kom igen! Musse pigg-ansiktet liksom! Musse pigg ansiktet!
Är syftet att affischen ska framstå som vulgär, anstötlig och provocerande, lite icke-korrekt kittlande? I så fall misslyckas det totalt eftersom avsändaren är den han är, det finns inget banbrytande eller provokativt "bra" i det här - bara frosseri i sexualiserat, manligt betingat, maktutövande.



Och det värsta är att jag är nära att ursäkta mig för min "pk"-reaktion (som jag för övrigt vet delas av minst tio andra). Hata backlashen, backa backlashen.

Jag är så trött på att behöva begränsa mitt tänkande till en ram som befinner sig på en så mycket lägre nivå. De mest klarsynta och intelligenta människor jag vet teoretiserar inte bara längre än vilken studentlitteratur-utgiven bok som helst utan inkorporerar också sina teorier på fler plan än det förgivettagna. Men för att komma nånstans i systemet måste du hela tiden ta ner dina reflektioner till ett plan anpassat efter just detta system. Ofta tycker jag att de som lyckas bäst inom akademin är de som bara tillåter sig att tänka så stort (smått) som formalian tillåter. Såklart är det bra att tvingas reflektera i pedagogiska termer och göra sig själv förstådd. Men när de flesta som tar de väl godkända poängen utgörs av personer med duktighetskomplex som vet vilka ord, radavstånd och styckeindelningar de ska välja (genvägar jag själv har tagit, och fortfarande tar) blir man lite bekymrad. Vart tar de stora drömmarna om världsförändring och faktisk beröring vägen? Om sakernas tillstånd inte rubbas i de sfärer som har till syfte att vara pragmatiska, vart ska man då börja röra om? I kommunala jämställdhets- och mångfaldhetsplaner? Kanske. I konsten och litteraturen? Hoppas.
Eller så är det ännu ett virrvarr av förskjutna betydelser och tillsynes subversiva strömningar som egentligen bara underhåller samma gamla maktstrukturer.

Jag vill i alla fall fortsätta hoppas på queera läckage och nån form av icke-hierarkiskt herravälde. Och att jag, livet och världen, när vi blir stora, får som vi vill.
Eller åtminstonde inte är bittra och cyniska utan kärleksfulla och ödmjuka.

Sexuality

Häromdagen spelade Sebastien Tellier i Malmö. Jag var inte där, och har inte heller lyssnat på hans senaste album, så rent musikmässigt har jag ingen aning. Men jag kan inte låta bli att
förvånas över hela fenomenet - landet Frankrike och allt det är betingat till att symbolisera är uppenbarligen fortfarande den våtaste av alla indiedrömmar.
Att något som är så gjort- sexet, drogerna, slashas-attityden, kan gå hem så bra. Börjar man inte längta efter lite mer än en skäggig man som spelar på fördomarna om sin nationalitet och försöker konstruera sig själv som rå och djuriskt sexuell? Speciellt när den där rena erotiken han säger sig förespråka bara är ett spel för gallerierna. Sex paketerat i alldeles för stora ordalag.
Tellier är precis som vicemännen som gör om estetiken i porrtidningssex till arty Terry Richardson-bilder och tror att de skapat något nytt och banbrytande fast att det är samma jävla ojämlika maktfördelning. Eller som Ulf Lundell-männen som säger sig hylla kvinnan och älska henne men som aldrig låter henne vara annat än musa. Mannen fyller kvinnan med mening och hon får aldrig skapa sin egen betydelse eftersom den alltid definieras av någon annan.

Jag tror Tellier är den sortens man som försöker pressa ner ens huvud mot hans skrev när man hånglar. Och som försöker och försöker trots att man inte ger efter.
Stora ord men noll praktik liksom.

Igår var bra men idag är jag i kemisk obalans och försöker rationalisera bort känslorna lagom mycket. Inte för att rationalitet per se är något att sträva efter, att referera till "sunt förnuft" i diskussioner är lika ointelligent som att hävda att saker och ting "bara är". För att exemplifiera ta Maja Lundgren-debatten som i mångt och mycket handlade om de namngivna kulturpersonligheterna verkligen hade gjort det som hon skrev att de gjort.
Den sortens sanningsdiskussion reducerar mänskliga möten och kontakter till att bara vara konkreta benämnda handlingar. Som att det enda som sker när man samtalar med någon är den faktiska ordväxlingen. En av de saker jag tyckte så mycket om med Myggor och Tigrar var just benämningen av allt det där andra som faktiskt spelar roll. Tonfall, blickar och stämningar är också maktmedel som kan brukas och missbrukas.
Jag tror inte för en sekund på att Maja Lundgren fabricerat alla de där situationerna, det var helt enkelt hennes upplevelse av dem. Sen att det är hjärnspöken som bidrar till paranoian är väl klart, men det är minst lika mycket systemet. Ibland tror jag att det enda sättet för en kvinna att inta det fulla aktörsskapet som reserverats åt det första könet är att konstruera sig själv som galen. Marginaliserad och patologiserad men fri från krav på anpassning.

En av mina absoluta favoritsaker är att ha givande fyllediskussioner med fantastiska människor. I lördags gick samtalet från avsägandet av alla sanningsanspråk, via icke-tron på objektivitet och avslutades runt fem i tre i linjen "i believe the lacanian psychoanalysis can be useful in terms of understanding the phallocentric symbolic order" och andra fina uttalanden. Att personen ifråga gör bra musik, är extremt trevlig och lovat att hänga med mig i LA gör det hela så fruktansvärt mycket bättre.
Det gör mig så väldigt glad att jag fått en garant för att jag kommer hänga med vettigt folk. Det och att han tyckte jag var "so LA".

Kom precis ihåg att det sitter en bild på Virginia Woolf på väggen på studenttidningskontoret i Beverly Hills, så fint! Det kunde ha varit Hemingway eller någon annan manlig nationalskald, men icke! många allvarliga diskussioner mellan Brandon och Andrea har förts framför Virginia som sitter där som en nagel i ögat.

akademin, stränderna och männen

Mina akademiska plikter har blivit försummade på grund av brist på struktur, men igår hittade jag delvis tillbaka till peppen bara genom att vistas i universitetslokaler. Jag var på kick-off för utbytesstudenter inför mitt utbytesår med University of California, fick lyssna på en föreläsning om "kulturmöten och kulturkrockar" och kände mig utvald (hela evenmanget började med att vi som var där försäkrades om att vi var speciella och begåvade eftersom vi blivit valda av många, många andra).

Innan kick-offen var jag en sväng på konstruktionsteknikernas lunchrum för en kaffe med pappa-det är roligt att titta på män som inom ett visst sammanhang har väldigt mycket makt och kunskapskapital men som helt uppenbart aldrig skulle klara sig i någon annat socialt sammanhang. Min pappa är ett klassiskt exempel på att vara drabbad av manligheten, han kan nästan bara prata om saker som rör sig inom hans eget ämne, han försöker intressera sig för annat men det faller liksom platt när han bara blir tyst istället för att fråga vidare. Istället berättar han jätteexalterat att han som sitter där borta varit med och byggt öresundsbron och om gymnasieeleven som redan i tvåan bestämt sig för att han vill konstruera broar. Och jag känner mig som en tonårig outsider där jag sitter med min lite färgglada jacka i ett hav av finniga teknikdoktorander som tror dom äger världen för de kan allt om betong. Jag har lust att klappa dem på huvudet och säga "lille vän, you don't know nothing yet".

Det kan ju sägas att tidigare nämnda efterfesten hostades av en ganska vidrig internationell dj med hybris. Han ville bara ha tjejer med på efterfesten och de killar som fick följa med fick absolut inte vara deras pojkvänner.
Som ursäkt till att jag ens följde med på den här efterfesten var en total avsaknad av andra efterfestalternativ, en möjlighet att utnyttja ett hotellrum på Hilton (minibar, den häftiga hissen osv.) och en fylleönskan om att prata lite vett i en vilsen, uppenbarligen sexuellt frustrerad, man. Men väl på efterfesten var han bara dryg, otrevlig och klagade på att det var en "killfest". Till en vän körde han "om man sover på hotell 100 nätter om året kräver man ju bra standard" i ett försök att impa, och när det misslyckades frågade han henne när hon fick kuk senast.
Till saken hör att han sist han var i stan höll i en väldigt lyckad efterfest då han gav intrycket av att vara en sjysst kille som bjöd in 15 festsugna pers till sitt 10 kvm stora rum. Synd att han sabbade den bilden genom att vara dryg och sexistisk.

obs! det var inte samma kille som hängt med Lindsay, han var bara trevlig.

The faboulous wonder that is Lindsay Lohan

I helgen hamnade jag på efterfest och fick krama en kille som kindpussat Lindsay Lohan. Det gör mig alldeles varm i hjärtat av följande anledningar:

Ända sen jag vid 15 års ålder läste en intervju med Courtney Love i Darling har jag varit hopplöst förälskad i okontrollerade kvinnor som går över alla tänkbara gränser. Artikeln beskrev bland annat hur hon varit hög under sitt första teveframträdande och Courtney själv berättade om vänskapen med bästisen Drew Barrymore. Man kunde inte annat än älska den ostrukturerade röran som var Courtney.

Även om det fanns många, väldigt många, som totalt hatade Courtney så öppnade hon ändå fler dörrar än stängde dem. Hon var och är hänsynslös men ändå inkonsekvent, hon var aldrig den goda feministen men förkroppsligade så mycket av det vidriga i att vara längst ner i makthierarkin. Det är ingen slump att Carina Rydberg inleder Den högsta kasten med citatet I fake it so real, I am beyond fake, And someday, you will ache like I ache.

På samma sätt älskar jag Lindsay, hon fungerar precis som Courtney både som representant för allt du inte får göra, samtidigt som hon visar att du kan festa hur hårt som helst, ligga med hur många som helst, och ändå komma ut välbehållen på andra sidan. För även om 90% av den mediala bevakningen av Lindsay handlar om hur dåligt hon beter sig eller vilken slampa hon är, så verkar hon ändå ha jävligt roligt största delen av tiden.

I Dirty Blonde - the diaries of Courtney Love, en coffetableliknande bok bestående av Courtneys dagboksanteckningar, brev och bilder på glansiga sidor, finns en mailkonversation mellan Courtney och Lindsay. Courtney har mailat Lindsay för att visa sitt stöd för henne i den smutskastning hon fick efter en intervju med Vanity Fair, och för att berätta om hur samma tidning snedvred intervjun med henne (den där hon anklagades för att ha tagit heroin när hon var gravid med Frances Bean och som slutade i att socialstyrelsen kollade upp familjen Love-Cobain) och liksom för att säga "du är okej, hang in there". Jag började nästan gråta första gången jag läste det, för let's face it - tjejer som intar en position de inte blivit givna och traditionellt sett inte har tillåtits inta, får skit för det. Kanske inte alltid lika mycket hetsjakt som för mina ovan nämnda idoler, men det kommer alltid finnas nån som sitter där och hittar nåt att störa sig på. Folk snackar så väldigt mycket och tyvärr är det ofta tjejer som badmouthar andra tjejer, vilket i långa loppet bara resulterar i att ingen tjej vågar ta för sig och ryggardunkarmännen sitter kvar med makten och tolkningsföreträdet.

Om Courtney och Lindsay kan peppa varandra så kan vi också det.

Isabel säger det så bra.

Den här bloggen handlar inte om personangrepp eller privata vendettor, endast om icke-normativa förståelser av världen.

subversiv [-i´v äv. sub´-] adj. ~t
ORDLED: sub-vers-iv
• (politiskt) omstörtande: ~a element; motverka ~ verksamhet
HIST.: sedan 1837; av eng. subversive med samma bet.; till lat. subvertere 'vända upp och ned; omstörta'

symptom på sakernas tvivelaktiga tillstånd

En gammal bekant som varit i Thailand med ytterligare några gamla bekanta lägger upp bilder på sig själv på strippklubb på facebook. I samma album finns även en bild på bekanten hållandes ett "sexy show"-kort som erbjuder olika sorters fittor "pussy ping-pong" "pussy open the bottle" och så vidare. Nedanför bilden har det kommenterats om huruvida "pussy write letter" innebär att man själv får bestämma vad "pussyn" ska skriva.

Det hela skulle kunna avfärdas med att det är random hockeykillar som sysselsätter sig med exakt samma saker hemma i Sverige och som i Thailand bara får chansen att runka till IRL-kvinnor och inte bara porrsurfa. Det skulle helt enkelt vara onödigt att lägga ner energi på att hetsa upp sig över det motbjudande i situationen eftersom det rör redan förlorade själar.
Men till saken hör att dessa gamla bekanta alla är eller har varit verksamma inom det "kreativa" området, utan att nämna namn har de mer eller mindre nån sorts makt i musiksverige idag. Och det är också det som äcklar mig nåt fruktansvärt. Jag är väl naiv men jag har ändå gått runt med illusionen om att de människor (män) jag träffat i olika "kreativa" sammanhang på något sätt också har ifrågasatt sakernas tillstånd. Men tji fick jag, det är nog vanligare att som man säga att man är feminist för att få ligga, än att faktiskt fundera över vad det innebär.

Det som är det vidrigaste av allt är att den här sortens män kan komma undan med i princip allt. En äkta hockeykille har ändå bara så mycket makt och den sträcker sig nog sällan utanför den egna rinken, vilken sorts rink det nu än är. Men de "skapande männen" har lärt sig att uttrycka sig så det framstår som de har koll på allt det där man ska ha koll på, de har lärt sig att paketera in sina behov av att göra kvinnor till saker i en glossig Vice-tidning, vars modereportage består av barnporrinspirerade bilder på avklädda tonårskroppar, allt under devisen arty. American Apparels grundare Dov Charney är vår tids Larry Flynt liksom.

Med detta inte sagt att mäns sexualitet är statisk och alltid ful eller dålig. Jag tycker snarare det är sorgligt och högst beklämmande att den hegemoniska manliga sexualiteten idag är Coco Cola Zero-sexualiteten. Män lär sig att betrakta sig som slavar under en libido som uppvärderas högre än allt annat och som står utanför alla former av ansvar. Det bästa sex män kan ha inkluderar alltid en strippstång och aldrig någon form av mental kontakt - "zero foreplay" "zero we need to talk".Och det här inkorporeras inte bara av de män som helt och fullt identifierar sig med de "dudes" zerokonceptet marknadsför, utan även av många av dom som valt en "alternativ" väg.

Vilken man är bekväm med att identifiera sig med den här sortens sexualitet? Vem mår bra av att gå på strippklubb i Phuket och få utlösning till nånting som är så fel både ur ett feministiskt, anti-rasistiskt och klassmässigt perspektiv?