Ändå fint att Lindsay och Samantha är on the verge av att komma ut, troligtvis lär det ju aldrig ske officiellt, men att ryktena är så pass säkra lär ju omvärdera en del människors syn på vad icke-heterosexuell kärlek är.

När det är bra är det så fruktansvärt bra.

Alldeles nyss fick jag mitt acceptance letter till UCLA vilket betyder att det inte finns det minsta lilla tvivel längre - rent praktiskt kan jag börja ordna allt som ska ordnas.
Egentligen vet jag ingenting om Los Angeles, den information jag har består till 90 % av fiktiva representationer som jag matats med så länge jag kan minnas, dels den givna arsenalen av Aaron Spelling - serier och på senare tid fantastiska Six Feet Under- och L wordmiljöer. Det är konstigt med städer och platser som är så laddade med symboliskt värde att det blir nästintill omöjligt att se något annat än just det där inpräntade. Allmänna föreställningar och berättelser som skapas och återskapas av invånare och besökare som krampaktigt försöker förverkliga de imaginära representationer som är kittet i den kollektiva gemenskapen.

När jag som 19-åring flyttade till Paris var jag inte förberedd på frånvaron av mina romantiserande ideal i det konkreta varat, jag var alldeles för uppfylld av flykten och tanken på något nytt som kunde vara vad som helst bara jag fick projicera det jag ville på platsen/upplevelsen/människan. Just nu består mina förväntningar också av abstrakta begrepp men de börjar sakta men säkert konkretiseras och jag skulle ändå säga att min utveckling har gått, om inte linjärt, så i alla fall vidare till något annat. Jag inser åtminstonde teoretiskt att allt inte kommer vara palmer i rosaskimrande solnedgångar eller peach pit maxat, snarare vulgära ekpaneler och amerikaner i linnebyxor, men att det är okej eftersom allt det där andra bra som kanske är lite mer verkligt finns där också. Redo att se skogen trots alla träden liksom.

Alltså whats up med Rumble/Three Six Mafia-affischen?
För det första - den är skitful, ser ut som ett påslakanstryck från fel sida 90-talet och jag anar att meningen inte är att den enbart ska vara estetiskt tilltalande . För det andra - okej att det ska vara tits and ass (främst ass i det här fallet uppenbarligen) men kom igen! Musse pigg-ansiktet liksom! Musse pigg ansiktet!
Är syftet att affischen ska framstå som vulgär, anstötlig och provocerande, lite icke-korrekt kittlande? I så fall misslyckas det totalt eftersom avsändaren är den han är, det finns inget banbrytande eller provokativt "bra" i det här - bara frosseri i sexualiserat, manligt betingat, maktutövande.



Och det värsta är att jag är nära att ursäkta mig för min "pk"-reaktion (som jag för övrigt vet delas av minst tio andra). Hata backlashen, backa backlashen.

Jag är så trött på att behöva begränsa mitt tänkande till en ram som befinner sig på en så mycket lägre nivå. De mest klarsynta och intelligenta människor jag vet teoretiserar inte bara längre än vilken studentlitteratur-utgiven bok som helst utan inkorporerar också sina teorier på fler plan än det förgivettagna. Men för att komma nånstans i systemet måste du hela tiden ta ner dina reflektioner till ett plan anpassat efter just detta system. Ofta tycker jag att de som lyckas bäst inom akademin är de som bara tillåter sig att tänka så stort (smått) som formalian tillåter. Såklart är det bra att tvingas reflektera i pedagogiska termer och göra sig själv förstådd. Men när de flesta som tar de väl godkända poängen utgörs av personer med duktighetskomplex som vet vilka ord, radavstånd och styckeindelningar de ska välja (genvägar jag själv har tagit, och fortfarande tar) blir man lite bekymrad. Vart tar de stora drömmarna om världsförändring och faktisk beröring vägen? Om sakernas tillstånd inte rubbas i de sfärer som har till syfte att vara pragmatiska, vart ska man då börja röra om? I kommunala jämställdhets- och mångfaldhetsplaner? Kanske. I konsten och litteraturen? Hoppas.
Eller så är det ännu ett virrvarr av förskjutna betydelser och tillsynes subversiva strömningar som egentligen bara underhåller samma gamla maktstrukturer.

Jag vill i alla fall fortsätta hoppas på queera läckage och nån form av icke-hierarkiskt herravälde. Och att jag, livet och världen, när vi blir stora, får som vi vill.
Eller åtminstonde inte är bittra och cyniska utan kärleksfulla och ödmjuka.

Sexuality

Häromdagen spelade Sebastien Tellier i Malmö. Jag var inte där, och har inte heller lyssnat på hans senaste album, så rent musikmässigt har jag ingen aning. Men jag kan inte låta bli att
förvånas över hela fenomenet - landet Frankrike och allt det är betingat till att symbolisera är uppenbarligen fortfarande den våtaste av alla indiedrömmar.
Att något som är så gjort- sexet, drogerna, slashas-attityden, kan gå hem så bra. Börjar man inte längta efter lite mer än en skäggig man som spelar på fördomarna om sin nationalitet och försöker konstruera sig själv som rå och djuriskt sexuell? Speciellt när den där rena erotiken han säger sig förespråka bara är ett spel för gallerierna. Sex paketerat i alldeles för stora ordalag.
Tellier är precis som vicemännen som gör om estetiken i porrtidningssex till arty Terry Richardson-bilder och tror att de skapat något nytt och banbrytande fast att det är samma jävla ojämlika maktfördelning. Eller som Ulf Lundell-männen som säger sig hylla kvinnan och älska henne men som aldrig låter henne vara annat än musa. Mannen fyller kvinnan med mening och hon får aldrig skapa sin egen betydelse eftersom den alltid definieras av någon annan.

Jag tror Tellier är den sortens man som försöker pressa ner ens huvud mot hans skrev när man hånglar. Och som försöker och försöker trots att man inte ger efter.
Stora ord men noll praktik liksom.

Igår var bra men idag är jag i kemisk obalans och försöker rationalisera bort känslorna lagom mycket. Inte för att rationalitet per se är något att sträva efter, att referera till "sunt förnuft" i diskussioner är lika ointelligent som att hävda att saker och ting "bara är". För att exemplifiera ta Maja Lundgren-debatten som i mångt och mycket handlade om de namngivna kulturpersonligheterna verkligen hade gjort det som hon skrev att de gjort.
Den sortens sanningsdiskussion reducerar mänskliga möten och kontakter till att bara vara konkreta benämnda handlingar. Som att det enda som sker när man samtalar med någon är den faktiska ordväxlingen. En av de saker jag tyckte så mycket om med Myggor och Tigrar var just benämningen av allt det där andra som faktiskt spelar roll. Tonfall, blickar och stämningar är också maktmedel som kan brukas och missbrukas.
Jag tror inte för en sekund på att Maja Lundgren fabricerat alla de där situationerna, det var helt enkelt hennes upplevelse av dem. Sen att det är hjärnspöken som bidrar till paranoian är väl klart, men det är minst lika mycket systemet. Ibland tror jag att det enda sättet för en kvinna att inta det fulla aktörsskapet som reserverats åt det första könet är att konstruera sig själv som galen. Marginaliserad och patologiserad men fri från krav på anpassning.