Jag är så trött på att behöva begränsa mitt tänkande till en ram som befinner sig på en så mycket lägre nivå. De mest klarsynta och intelligenta människor jag vet teoretiserar inte bara längre än vilken studentlitteratur-utgiven bok som helst utan inkorporerar också sina teorier på fler plan än det förgivettagna. Men för att komma nånstans i systemet måste du hela tiden ta ner dina reflektioner till ett plan anpassat efter just detta system. Ofta tycker jag att de som lyckas bäst inom akademin är de som bara tillåter sig att tänka så stort (smått) som formalian tillåter. Såklart är det bra att tvingas reflektera i pedagogiska termer och göra sig själv förstådd. Men när de flesta som tar de väl godkända poängen utgörs av personer med duktighetskomplex som vet vilka ord, radavstånd och styckeindelningar de ska välja (genvägar jag själv har tagit, och fortfarande tar) blir man lite bekymrad. Vart tar de stora drömmarna om världsförändring och faktisk beröring vägen? Om sakernas tillstånd inte rubbas i de sfärer som har till syfte att vara pragmatiska, vart ska man då börja röra om? I kommunala jämställdhets- och mångfaldhetsplaner? Kanske. I konsten och litteraturen? Hoppas.
Eller så är det ännu ett virrvarr av förskjutna betydelser och tillsynes subversiva strömningar som egentligen bara underhåller samma gamla maktstrukturer.

Jag vill i alla fall fortsätta hoppas på queera läckage och nån form av icke-hierarkiskt herravälde. Och att jag, livet och världen, när vi blir stora, får som vi vill.
Eller åtminstonde inte är bittra och cyniska utan kärleksfulla och ödmjuka.