parentes

I ett försök att återta kollen på svensk populärkulturell debatt, som jag varit frigörande bortkopplad från den senaste tiden, ramlade jag in på Rodeos hemsida och alltså, vad har hänt? Okej att jag aldrig varit intresserad av mode avsevärt, men jag har ändå någonstans tyckt att Rodeo lyckas göra det måttligt intressant tillsammans med tidvis skarpa popkulturella analyser. Men hur artsy det är må vara nu, blir det utan analys bara outhärdligt ointressant.
Det mest tydliga exemplet är bloggen skriven av Milk/Signe - liksom vad tänkte ni här? ja,vissa av bilderna ser ut att appellera till en mer konstmedveten mode publik, men texterna till tar ner det hela till metrobloggsnivå - utan någon mer tanke bakom än att berätta om känslolägen, shopping och killen blir det totalt meningslöst och fördummande.

Och känns det inte lite, bara lite, osoft att naiva unga kvinnor ges utrymme på en sida som Rodeo att hålla låda a la modeblogg med enda skillnaden att deras 'dagens outfit' är lite mer arty. Harmlöst som harmlöst och i slutändan blir ingen hotad av obekväma sanningar eller åsikter eftersom den här sortens bloggande är smärtsamt fritt från all sorts verklig åsiktsyttring.

Människor som konsekvent har en okritisk inställning till världen och samhället måste vara något av det osexigaste som finns. Att bygga sin identitet enbart kring vad man konsumerar och hur man gör detta utifrån sitt kön kan också läggas till på listan.
Hur svårt kan det vara att ifrågasätta? jag kräver ingen genomarbetad akademisk analys, bara ett litet litet ifrågasättande - ska det vara så svårt?

Så jag gjorde det. Åkte till vegas - inte riktigt som planerat dock, det blev ingen ensamvistelse på hotell eller chivas regal i baren, men det var likväl en överväldigande motbjudande upplevelse.

Jag och J tog ett impulsbeslut i söndags efter familjemiddagen i orange county, det här skulle bli som den sociala motsvarigheten till den kaliforniska lyxen av att kunna åka skidor, vandra i öknen och simma i havet på samma dag - från bedövande suburbia (the OC), via Downtown LA till Las Vegas - ett kulturlöst dionysiskt paradis.

När man kommer körande på kvällen består den sista timmen av motorvägen innan Vegas av becksvart mörker, man är omgiven av tom och kompakt öken. Sen helt plötsligt, som från ingenstans, tronar staden i all sin neon och excess fram ur mörkret och innan du vet ordet av är du mitt uppe i kaoset på the strip och håller på att bedövas av visuella intryck. Allting lyser, glittrar och blinkar i Vegas, till och med McDonalds och Jack in the Box skyltarna blinkar i evighetscirklar av neon.

På vänster sida tornar Luxor upp sig - hotellet som är byggt som en pyramid med en replika av sfinxen framför; sen New York New York - en enda byggnad som från utsidan ser ut som New York's skyline, framför en avbild av frihetsgudinnan; sen Excalibur som är byggt som ett slott - ett riktigt sagoslott och dom har till och med piratskepp i den artificiella sjön utanför; sen Paris - det falska Eiffeltornet och den falska triumfbågen som båda är anslutna till 'boulangeriet'; det fortsätter med the Venetian - en enda stor replika av Venedig - utanför och genom hotellet går kanaler där man kan åka 'autentiska' gondoler. Och mitt emellan dessa förvridna avbildningar av platser någon annanstans pumpas neonet och ljuset och 'festen' ut över över allt.

På dagen är det ännu värre - då blir sprickorna i fasaden så mycket tydligare och i den gassande solen måste du slå dig fram på trottoaren för att inte fastna för länge bakom eftermiddagsberusade amerikaner. Las Vegas är som musikfestival accelerat till 110 procent - människor åker inte ens dit under svepskäl som musikintresse - de är där för festen och festen bara. På gatorna går människor ur alla åldrar och dricker alkohol i långa plastglas, hetsande mellan olika slot machines, bufféer och drinkerbjudanden; inuti kasinona finns inga fönster och inga klockor, det är en bisarr parallel verklighet där tiden inte ska existera - det spelar ingen roll hur mycket klockan är, hur högt solen står, du kan spela ändå, dricka ändå; och trottoarerna är kantade av män och kvinnor i t-shirts med texten "girls for you direct - call this number" som desperat försöker trycka reklam för prostitution i händerna på dig.
Staden stockar sig i halsen och framkallar klökningar men ändå kan man inte riktigt låta bli att älska att hata det.

Needless to say spelade vi inte alls och lyckades till och med med att bara konsumera endast en margarita från Las Vegas' mångmiljonindustri; vi satt istället inne på vårt Travelodge motellrum och drack hemmagjorda GTs för att så gott det går förbereda oss på kaoset och vansinnet. Sen gick vi mitt i natten genom de nästintill tomma kasinona som övergivna tedde sig nästan ännu sjukare - vi fastnade inne i Planet Hollywood's falska utomhus köpcentrum som är uppbyggt ungefär som i the Truman show med låtsas torg och en målad blå himmel precis på gränsen till verklighetstrogen, vilket ledde till extrem klaustrofobi istället för den tanke om öppna vidder som det var tänkt skulle förmedlas.

Jag råkade höra ett möte mellan två män och en eskort flicka vilket berörde mig på en nivå jag inte ens trodde var möjligt. Där och då förkroppsligades hela den orgie i konsumtion och accelererande kopior och fetisherade mänskliga relationer som är Las Vegas. Det blev alldeles för mycket. Och då hade vi till och med undvikit de värsta delarna och bara hunnit se fyra gogodansare (jag hade velat intervjua en av dem och fråga ut dem om livet på den sidan, det såg så surrealistiskt märkligt ut att se dem dansa på stripstängerna mellan spelborden - som om de själva var en pastisch på det dom gjorde, mekaniska rörelser upp och ner och mimade ansiktsuttryck - att något som är tänkt att vara bara sexigt kan framstå som så asexuellt).

Att lämna Vegas efter ett och ett halvt dygn kan vara en av de bästa saker jag gjort. Men ändå, att få förenas i avståndstagandet av allt det vidriga är en fin upplevelse ( definiering av motsatsar är ju trots allt den tryggaste självdefinieringen).

Alltså det här med att börja avgöra själv om något känns inspirerande, bra eller meningsfullt och inte bara 'gå på' den kontext man befinner sig i's definition av vad det är. Såhär på andra sidan jorden kan jag ju säga att det är mycket som känns totalt jävla oinspirerande i Sverige (som manligt dominerade musikmagasin, ng-fester, party pics, och allt som är så internt att det förlorar all mening så fort man tar bara ett litet steg bort ifrån det).

Om du inte redan läst, gör det nu --> HRO.

Ja, herre. Då var man kär och inspirerad. Det är lustigt vad individualism kan göra med en, jag börjar mer och mer skylla min brist på uträttade storverk på jantelagen och den svenska skammen. Tänk att man kan bli så lycklig av excessiva amerikaner!