Alltså jag vet inte, men det är någonting med det här "vad är viktigt i livet" som ibland kan kännas ganska kontingent (föränderligt). Jag brukar tycka att jag har ganska bra koll på vad som är viktigt i livet för mig, speciellt nu när jag befinner mig i ett sorts limbostadie av att inte höra hemma någonstans kan jag i korta ögonblick se alldeles klart vad jag har behov av och längtar efter, men också ambivalenta känslor över att om drygt en vecka återvända till LA - känslor som kommer ändras och bytas ut många gånger. Men i det här vet jag att det faktum att jag ska åka till "LA" inte har särskilt stor betydelse, alltså jag kan fylla staden med vilken symbolisk mening som helst men i slutändan är det inte det som räknas, det är vilket liv jag lever där och hur jag lever det som betyder nåt.

Nå, fint så kan man tycka. Ja, i de flesta fall. Men det blir bara så fruktansvärt irriterande när man stöter på människor som gör allt för att framhäva och perverst romantisera vissa attribut av sina liv så att de framstår som något de inte är. You know the kind - alla de som bott i Berlin ett halvår, jobbar i "häftig butik", driver en "häftig" klubb osv. och tycker att det gör dem väldigt speciella. Problemet är alltså inte att de gör de här sakerna (majoriteten av mina nära vänner fyller upp någon av dessa kategorier) problemet är att det finns en viss skara människor som tror att dessa saker ger dem ett extra mervärde i livet som gör dom lite mer unika, lite lyckligare, lite bättre. Och fine, dom kan ju få hålla i sina attribut krampaktigt och leva sina halvdana liv (för det är just det dom är, halvdana ofta utan riktig substans), men det smittar.

Det är precis samma princip som med snåla människor, jag har inga problem att bjuda på saker och mig gör det inget om jag aldrig får tilbaka den där tjugan eller om jag råkar betala lite mer då och då, någon annan gång är det nån annan som bjuder mig. Men att dela en notan med den sortens person som räknar varje 50-öring är outhärdligt för jag blir likadan - varje liten krona ska räknas fast att jag vet att det inte betyder något och inte gör någon skillnad.
Likadant med livsattribut och det här att hela tiden "representera" livet - jag vet att det inte spelar någon roll men så fort jag träffar någon som bryr sig om petitesserna och tillskriver till exempel omgivningar ett värde de inte har, så känner även jag ett behov att hävda mina mervärden som om de faktiskt betydde något, fast att jag egentligen bara vill skrika ut att det är känslorna och insikterna dom generar som betyder något - inte attributen i sig själva. Innehållet inte förpackningen liksom.

Helt ologiskt räknar jag in dessa människor i samma kategori som "vänner" som snor ens kärlekar och människor som bryr sig för mycket om inredning och små saker. Min tes går nämligen såhär: om man spenderar tid och energi på att bli upprörd för att bokhyllan inte matchar soffan eller har en alldeles för anal relation till smuts och annat - då behöver man terapi inte ännu ett besök på ikea, då är det något annat som gått fel. Samma om man konsekvent sätter sina sexuella begär framför vänskap.

Alltså: du kommer inte att bli lycklig av att flytta till Berlin/NYC/LA/SF whatever eller av att känna de där människorna, jobba på det där stället, äga det där plagget om du inte redan är det, eller har det i dig. Kom ihåg: "once you get the blanket thing, you can relax, cause everything you could ever want or be - you already have or are".

Alltså: STAY TRUE

Like a child

När jag pluggar brukar jag sortera itunes biblioteket efter tid och lyssna igenom ungefär alla mixtapes jag har. Så igår slumpade det sig så att jag skrev tenta till en dryga timme lång Carl Craig mix som några minuter in i mixen går över i Junior boys "Like a child". Detta fick mig osökt att lyssna igenom hela "So this is goodbye" skivan som jag inte lyssnat på på evigheter, och det är så konstigt för just med den skivan har jag ett så distinkt minne som man bara kan ha med vissa låtar, sådär så de känns som representativa för inte bara en speciell era i livet utan till och med ett specifikt tillfälle.

För snart två år sen var jag på väg hem från mitt allra första besök i Berlin, det var bara ett weekend-långt besök med anledning av en väns spelning på Magnet. Vi kom fram fredag kväll, festade hela helgen och sen var jag tvungen att åka hem själv måndag morgon för att hinna till en föreläsning. Jag hade sovit i en kompis loft där de stängde av värmen på nätterna och jag minns precis hur jag gick upp tidigt efter alldeles för lite sömn och det var kallt och mörkt och helt svart ute under hela vägen från Kreuzberg till Tempelhof. Jag tog till och med fel U-bahn och fick byta ett par gånger på vägen dit. Sen lång lång väntan på flygplatsen eftersom det självklart var ett lågprisbolag, vakuumväntan när man är sådär körd och tom i huvudet som man är på måndagmornar. Och hela tiden Junior Boys på repeat, nu när jag lyssnar på det ser jag fortfarande den där gråa soluppgången över flygfältet och minns den guppiga flygingen som om det var igår. Och hela tiden grått, grått, grått och någon sorts stillastående, pausande ångest och betraktande begrundande ifrågasättande av livsval och möjligheter.

Det som är så bra med det här är att jag minns och jämför med idag och kan vara så jävla glad eftersom jag är någon helt annanstans nu och mår avsevärt mycket bättre. Jag vill inte säga att det bara är solen (även om avsaknaden av gråhet och kyla nog gör sitt) utan ansvar, utveckling och insikt. and I don't wanna get all spiritual on you men sanningen är att, fan jag vet inte sanningen men en sak som är sant är att så fort du börjar ta dig själv och andra på allvar, om du lär dig att stå över dig själv och släppa alla pettitesser och släpper kontrollen - då börjar det hända saker.
Jag skulle vilja städa bort all cynism ur mitt liv till förmån för de riktiga värdena. Och det är nog nu jag ska ta upp min mailkonversation med Maja Lundgren och fråga henne hur jag, livet och världen bäst bör utvecklas. Tror hon kan vara rätt person.

(är detta lycka? eller bara lite småkåt uppspelthet? either way är det underbart)

ursäkta tjatet om kaotiska kvinnor, jag kan bara inte släppa det, dem(?). och jag är säker på att det inte bara handlar om någon sorts narcissistisk identifikation, det handlar om att du som kvinna alltid blir dubbelt bestraffad. sen är frågan om någon som helst (man också) kan både ha kakan och äta den? men det är det där med att göra motstånd mot det patriarkala som hindrar och håller tillbaka, samtidigt som man vill vara snygg och förföra det (eller i alla fall någon). och att det i sig kan ge en sorts makt.

(kanske var det det girl power egentligen handlade om?)

om det är högst ofeministiskt och okorrekt att använda sig av sexualiserad femininitet för att få igenom sin vilja eller inte är i själva verket inte relevant - det är nog snarare så att kvinnor så fort de ruckar lite på den där gränsen (som karaktäriseras av suddighet, abstrakt och otydlig) inte så sällan blir bestraffade.



och det är det Courtney lyckas representera så bra - hon gör fel och gör motstånd och uppror men längtan efter snygghet, sexualitet och att behaga övervinner på nåt sätt och hon står där anorektisk och sönderknullad av världen som skapade henne.

en antites i sig själv - vem kan låta bli att identifiera sig med det?