Revivar Tindersticks och längtar efter narcissistisk hängivelse.
Visst att rockstjärnemytens dekadens blir tråkig väldigt snabbt, alla romantiserade ideal är bara ouppnåeliga och icke-existerande, men oj vad sugen jag är på att prova. Mest för att det alltid varit ett manligt privilegium att ta det där reflekterande avståndet där det finns tid för en fruktansvärt massa livsbejakande funderingar om kärleksmöten, sorg och sakernas tillstånd. Men också för att det i de flesta av de hedonistiskt extrema situationer jag befunnit mig i alltid har varit utflippat på någon annans villkor. Gränser har brytits och först i efterhand inser man att det var någon annan som rev ner den där muren man inte var redo att riva.
Jag skulle så gärna vilja vara distanslös nog att stänga in mig på ett hotellrum i Vegas med endast en flaska sprit och en Bukowski som sällskap. Gå upp i mig själv och alienera mig från allt och alla utom de stora tänkarna. Blasé sitta i baren bland barnfamiljer och turister och dricka whiskey. Kanske gå på strippklubb, tycka det är vidrigt men njutbart eftersom lidandet vid det här laget är en del av mig. Och det bästa är att det inte hade framstått som vidrigt eftersom jag är kvinna - det hade rentav varit ett subversivt statement (avsändare - mottagare ni vet).
Jag kanske gör det. Det eller en nära-döden-upplevelse på Venice beach.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar