"Allt det jag inte får säga men måste men inte kan för att för många andra sagt detsamma och så har det blivit bara ord av känslan..."

Surrealism

Idag när jag och Mattias låg på stranden i Santa Monica och läste i LA times om det utflippade spektakel som är den amerikanska valrörelsen, kom en man med metalldetektor gående förbi oss och känslan av att befinna sig i en eftermiddagssåpa nådde därmed sin kulmen. Det i kombination med livvakten i livvaktstornet brevid oss som bar på exakt en sån där röd flytboj som dom har i baywatch var något surrealistiskt.

Apropå valrörelsen är det förvånande hur fördummande all medierapportering kring den är, det handlar knappt någonstans om sakfrågor utan bara om hur valstrategerna bäst ska bemöta motståndarlagets senaste drag. Hur ska Obamas strateger bäst hantera Sarah Palin utan att göra henne till martyr, hjälte eller bli anklagade för sexism? Var McCains senaste tv-reklam over the top eller fair game? Amanda och Amir som guidade oss runt igår beskrev det som att de aldrig upplevt så pass mycket spänning innan ett val någonsin och att det oavsett vem som vinner kommer bli "a riot". "A good year to be in the states" helt enkelt.

Det finns tusen andra saker att skriva om i det här sjuka, men fascinerande landet, men det får vänta tills min boendesituation har ordnat upp sig. För övrigt är mitt medvetande ganska tomt, nollställt, blankt och jag sysselsätter mig mest med att exponera mina alltid så vita ben för solljus (det här är året då alla issues läggs åt sidan) och med att figure things out. Lilla jag i stora världen, eller stora jag i lilla världen. Either way I guess.

(bilder och annat här)

Rented rooms

Revivar Tindersticks och längtar efter narcissistisk hängivelse.

Visst att rockstjärnemytens dekadens blir tråkig väldigt snabbt, alla romantiserade ideal är bara ouppnåeliga och icke-existerande, men oj vad sugen jag är på att prova. Mest för att det alltid varit ett manligt privilegium att ta det där reflekterande avståndet där det finns tid för en fruktansvärt massa livsbejakande funderingar om kärleksmöten, sorg och sakernas tillstånd. Men också för att det i de flesta av de hedonistiskt extrema situationer jag befunnit mig i alltid har varit utflippat på någon annans villkor. Gränser har brytits och först i efterhand inser man att det var någon annan som rev ner den där muren man inte var redo att riva.

Jag skulle så gärna vilja vara distanslös nog att stänga in mig på ett hotellrum i Vegas med endast en flaska sprit och en Bukowski som sällskap. Gå upp i mig själv och alienera mig från allt och alla utom de stora tänkarna. Blasé sitta i baren bland barnfamiljer och turister och dricka whiskey. Kanske gå på strippklubb, tycka det är vidrigt men njutbart eftersom lidandet vid det här laget är en del av mig. Och det bästa är att det inte hade framstått som vidrigt eftersom jag är kvinna - det hade rentav varit ett subversivt statement (avsändare - mottagare ni vet).

Jag kanske gör det. Det eller en nära-döden-upplevelse på Venice beach.