När det är bra är det så fruktansvärt bra.

Alldeles nyss fick jag mitt acceptance letter till UCLA vilket betyder att det inte finns det minsta lilla tvivel längre - rent praktiskt kan jag börja ordna allt som ska ordnas.
Egentligen vet jag ingenting om Los Angeles, den information jag har består till 90 % av fiktiva representationer som jag matats med så länge jag kan minnas, dels den givna arsenalen av Aaron Spelling - serier och på senare tid fantastiska Six Feet Under- och L wordmiljöer. Det är konstigt med städer och platser som är så laddade med symboliskt värde att det blir nästintill omöjligt att se något annat än just det där inpräntade. Allmänna föreställningar och berättelser som skapas och återskapas av invånare och besökare som krampaktigt försöker förverkliga de imaginära representationer som är kittet i den kollektiva gemenskapen.

När jag som 19-åring flyttade till Paris var jag inte förberedd på frånvaron av mina romantiserande ideal i det konkreta varat, jag var alldeles för uppfylld av flykten och tanken på något nytt som kunde vara vad som helst bara jag fick projicera det jag ville på platsen/upplevelsen/människan. Just nu består mina förväntningar också av abstrakta begrepp men de börjar sakta men säkert konkretiseras och jag skulle ändå säga att min utveckling har gått, om inte linjärt, så i alla fall vidare till något annat. Jag inser åtminstonde teoretiskt att allt inte kommer vara palmer i rosaskimrande solnedgångar eller peach pit maxat, snarare vulgära ekpaneler och amerikaner i linnebyxor, men att det är okej eftersom allt det där andra bra som kanske är lite mer verkligt finns där också. Redo att se skogen trots alla träden liksom.