Alltså jag vet inte, men det är någonting med det här "vad är viktigt i livet" som ibland kan kännas ganska kontingent (föränderligt). Jag brukar tycka att jag har ganska bra koll på vad som är viktigt i livet för mig, speciellt nu när jag befinner mig i ett sorts limbostadie av att inte höra hemma någonstans kan jag i korta ögonblick se alldeles klart vad jag har behov av och längtar efter, men också ambivalenta känslor över att om drygt en vecka återvända till LA - känslor som kommer ändras och bytas ut många gånger. Men i det här vet jag att det faktum att jag ska åka till "LA" inte har särskilt stor betydelse, alltså jag kan fylla staden med vilken symbolisk mening som helst men i slutändan är det inte det som räknas, det är vilket liv jag lever där och hur jag lever det som betyder nåt.

Nå, fint så kan man tycka. Ja, i de flesta fall. Men det blir bara så fruktansvärt irriterande när man stöter på människor som gör allt för att framhäva och perverst romantisera vissa attribut av sina liv så att de framstår som något de inte är. You know the kind - alla de som bott i Berlin ett halvår, jobbar i "häftig butik", driver en "häftig" klubb osv. och tycker att det gör dem väldigt speciella. Problemet är alltså inte att de gör de här sakerna (majoriteten av mina nära vänner fyller upp någon av dessa kategorier) problemet är att det finns en viss skara människor som tror att dessa saker ger dem ett extra mervärde i livet som gör dom lite mer unika, lite lyckligare, lite bättre. Och fine, dom kan ju få hålla i sina attribut krampaktigt och leva sina halvdana liv (för det är just det dom är, halvdana ofta utan riktig substans), men det smittar.

Det är precis samma princip som med snåla människor, jag har inga problem att bjuda på saker och mig gör det inget om jag aldrig får tilbaka den där tjugan eller om jag råkar betala lite mer då och då, någon annan gång är det nån annan som bjuder mig. Men att dela en notan med den sortens person som räknar varje 50-öring är outhärdligt för jag blir likadan - varje liten krona ska räknas fast att jag vet att det inte betyder något och inte gör någon skillnad.
Likadant med livsattribut och det här att hela tiden "representera" livet - jag vet att det inte spelar någon roll men så fort jag träffar någon som bryr sig om petitesserna och tillskriver till exempel omgivningar ett värde de inte har, så känner även jag ett behov att hävda mina mervärden som om de faktiskt betydde något, fast att jag egentligen bara vill skrika ut att det är känslorna och insikterna dom generar som betyder något - inte attributen i sig själva. Innehållet inte förpackningen liksom.

Helt ologiskt räknar jag in dessa människor i samma kategori som "vänner" som snor ens kärlekar och människor som bryr sig för mycket om inredning och små saker. Min tes går nämligen såhär: om man spenderar tid och energi på att bli upprörd för att bokhyllan inte matchar soffan eller har en alldeles för anal relation till smuts och annat - då behöver man terapi inte ännu ett besök på ikea, då är det något annat som gått fel. Samma om man konsekvent sätter sina sexuella begär framför vänskap.

Alltså: du kommer inte att bli lycklig av att flytta till Berlin/NYC/LA/SF whatever eller av att känna de där människorna, jobba på det där stället, äga det där plagget om du inte redan är det, eller har det i dig. Kom ihåg: "once you get the blanket thing, you can relax, cause everything you could ever want or be - you already have or are".

Alltså: STAY TRUE