Tyckte ändå Sonic Youth utställningen på Malmö konsthall var fin, den där enkla och arga rockestetiken som de personifierar är nog den enda rockestetik jag klarar av. Mest för att den påminner så mycket om det direkta konstuttrycket jag drömde om som 17-åring, långt innan cynism och känslan av att 'allt-är-redan-gjort-någonannanstans-ändå' - när alla starka känslor var tvungna att komma ut och det var okej att det var rörigt och kaosartat och blodigt, det behövde inte finnas distans.
Det är också vad jag älskar så mycket med USA - den till synes distanslösa hållningen till konst och kreativitet. Okej att det finns extremt många amerikanska cyniker på ett sätt, men det är cynism med passion, inte cynism för att passa in i gruppen (ja, generaliserar vilt här, men det är känslan, stämningen, jag refererar till - inte individer). Att tänka med hjärtat.

Men sen är det ju Sverige och livet som är så lätt här: jag borde nästan skämmas som inte omfamnar det, som inte bara tar emot tryggheten och säkerheten med öppna armar.

Att vara 'hemma' är så fruktansvärt mycket lättare när jag vet att det inte är för alltid. Den svenska ängsligheten och ångesten som jag tror kommer med den (kan också vara privata skäl, men inte bara, det kan inte bara vara det, försiktigheten är för stor). Kvävningen går att undgå när den bara behöver observeras, inte levas.

Gud, att vara i Sverige är just nu är ett konstant pendlande mellan en uppskattning av det liberala och intelligenta samtalet som känns mer som en självklarhet än undantag, till en motvilja mot det svenska självgoda och världsfrånvända i att tro att något så när generella utalanden kan göras från en så liten plats i världen, som i det stora hela mest är en småstad full av inbördes beundran.

Jag saknar de berusande topparna som utsattheten i det stora landet ger, det är det här lugnet, det här locket som kommer med socialrealismen. Det är ängsligheten och insikten om att man måste dela med sig för att alla ska ha det nästan lika bra, det är ju den som är så fin också och som skapar alla våra, alla mina, möjligheter.

Är jag självisk som väljer att förverkliga mitt jag-projekt? Är det 80-talisten i mig? Borde jag avstå de möjligheter som finns tillgängliga för mig i ren protest mot den alltmer dominerande individualismen i hela världen och inte bara i USA?

Jag legitimerar mitt självförverkligande med att det inte bara innesluter mig utan i stor mån är ett feministiskt, världsförbättrande projekt också. Att mitt jag och min vilja att förbättra och vinstmaximera förutsättningarna för detta jag är inkluderat i det är ju liksom oundvikligt. Och så kommer de där topparna igen och livet känns sådär underbart oförutsägbart och överallt och ingenstans på samma gång, alternativt överväldigande och sorgligt för att allting bara känns så mycket hela tiden. I vilket fall är det inte avdomnat, tillrättalagt eller uppgivet.