"Det är fullt möjligt att vara både mjuk och stark, och man behöver inte vifta undan saker som bekommer en illa: det är att anpassa sig till ett hårdhetsideal som riskerar att få en att brista"

Att läsa om Myggor och Tigrar den här veckan har verkligen gjort mig knäpp, alla som också läst den borde hålla med mig. Det är den där balansen mellan att se maktstrukturer och att samtidigt ignorera dem för att våga ta sig någonstans överhuvudtaget i livet. Jag har försökt och försöker fokusera på de viktiga värdena (de som faktiskt betyder något- kärlek, respekt, ömsesidig medmänsklighet, politiska värderingar and all that) och se det statusladdade, godtyckliga som något sekundärt och förgängligt men ändå njutbart. Det har tagit mig en bra bit på vägen men den där paranoian, när den slår in slår den hårt.

Går det att vara på sin vakt och vara lyhörd för makt- och privilegieskiftningar samtidigt som man tar den där platsen man så innerligt förtjänar? Eller är de enda utvägarna att antingen ge efter för nojjan, gå under jorden och enbart kritisera utan att själv producera något bättre, alternativt att kasta sig in i saker med tunnelseende och sen riskera att framstå som naiv?

Jag vill vara både och, allting hela tiden. Som bästa Housewifes-Adeline sa: oberoende av personens visitkort eller position så måste man våga, men komma ihåg att alltid behålla sin ödmjukhet. Lyssna inte på din osäkerhet, bara så pass mycket att du vet hur du ska omintetgöra den.