fredag 9 januari 2009
torsdag 8 januari 2009
Den här artikeln fick mig precis att tappa allt intresse av att på något sätt utöka mina kunskaper om det så kallade "twilight" fenomenet - självutplånande tonårstjejer gör ont i hjärtat.
Delvis också eftersom jag för tillfället, av oklara anledningar, läser en kurs på tema evolutionspsykologi och massmediala bilder. Nivån är hittills ganska ojämn men lågmärken har varit redogörelser för teorier om färgen röds universella betydelse som symbol för sex, och då har jag har bara haft två föreläsningar än så länge.
Jag har redan protesterat högljutt mot det heteronormativa i det hela (vilket bemöttes med respekt men ganska luddigt - evolutionspsykologin har inget riktigt sätt att förklara homosexualitet men vecka 5 kommer två gästföreläsare från GLIDE - Gays and Lesbians Initiating Dialogue for Equality, hur nu dom kommer förklara det?) men samlar fortfarande material för kritik av sexismen.
Det känns lite som att ligga med fienden men jag tänker att det kan ge mig en utökad syn på sakernas tillstånd alternativt utveckla och finslipa min argumentation.
Delvis också eftersom jag för tillfället, av oklara anledningar, läser en kurs på tema evolutionspsykologi och massmediala bilder. Nivån är hittills ganska ojämn men lågmärken har varit redogörelser för teorier om färgen röds universella betydelse som symbol för sex, och då har jag har bara haft två föreläsningar än så länge.
Jag har redan protesterat högljutt mot det heteronormativa i det hela (vilket bemöttes med respekt men ganska luddigt - evolutionspsykologin har inget riktigt sätt att förklara homosexualitet men vecka 5 kommer två gästföreläsare från GLIDE - Gays and Lesbians Initiating Dialogue for Equality, hur nu dom kommer förklara det?) men samlar fortfarande material för kritik av sexismen.
Det känns lite som att ligga med fienden men jag tänker att det kan ge mig en utökad syn på sakernas tillstånd alternativt utveckla och finslipa min argumentation.
torsdag 1 januari 2009
Avec toi cheri, la vie est belle
Jag tänkte säga nåt om året som varit och om det som komma skall, men orkar inte riktigt se bakåt eller framåt. Vad som är talande är dock att jag här i Sverige nu mest känner skam medan jag i USA skulle vilja säga att jag får blomstra i mitt kaos. Troligtvis säger det mest om mina interna stridigheter men också något om kulturella koder och något om svensk ängslighet i kontrast till explicita (amerikanska) uttrycksformer. Sen kan man ju generalisera vilt utifrån det här vilket väl mest är onödigt för på riktigt är allt ju mer nyanserat och komplicerat. Men sen blir jag orolig och undrar om jag blivit påverkad av en sorts amerikansk narcissism och i själva verket är på väg att bli en fullfjädrad egocentriker och att skammen nog egentligen är ett ansvar, ett ansvar för något jag glömt bort som gör att jag borde omfamna den där skammen, ta min del av lasten och sluta älska mig själv så mycket. (för då kanske det inte finns kärlek kvar till alla andra). Gråskalan var är du? det är ju så dumt att bli dikotom.
Men, appropå dualismer:
Men, appropå dualismer:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)