Igår träffade jag en paparazzi som fotat Courtney en del och som sa att hon verkar trevlig. Känns fint eftersom de flesta andra säger att hon är galen, men galenskapen är väl också en definitionsfråga, som alltid.


Annars kommer Britneydokumentären på söndag bli väldigt väldigt spännande.


Så ung och oskyldig back in the day, och så nu med dokumentären om hur hon är fånge i sitt eget liv - twistarna blir bara sjukare och sjukare. Det är som om Britneys liv accelererar i 110 och reproducerar sig och förvandlas till nya saker om och om igen (Crossroads går på teven i bakgrunden i detta nu). Det spelar ingen roll om det är regisserat eller inte - det är i vilket fall en jävligt bra show.

OMG OMG OMG vad det här är spännande! Malmö känns just nu väldigt mycket intressantare än LA!

Annars ville jag mest fortsätta på tidigare kritik av "superbröllopet", det kan ju lätt kännas som att kasta sten i glashus när man befinner sig i vad som i många fall räknas som ytlighetens huvudstad, att klaga på att Aftonbladet för en gångs skull (?) gör en sån grej.
Och ja,det är mycket köttet före tanken här - skulle nog säga att det går i köttet-ande-tanke, fast också att varje kategori har sin krets.

Men vill ändå säga att jag till stor del har lyckats undvika köttet (försvarsmekanism: ignorera och försöka avsexualisera de rum som annars stinker för mycket av sexualitet på fel plats, sort och sätt) och fastnat kvar på anden. Som om för mycket kött måste trängas bort med spiritualitet. Det blir nästan omöjligt att kommunicera i sina (mina) egna referenser.

Svårt att sätta upp en mur men lika viktigt att hålla den uppe?

Ja, mycket snack och lite hockey här alltså, kanske blir några smaskiga detaljer när det inte känns lika tätt inpå.

I alla fall - längtar efter tanke, närhet, intellekt utan pretention.

I wanna be the girl with the most cake

Damn if you do damn if you don't, eller - att typecasta sig igenom livet.

Varför Aftonbladet? varför? 

Okej det kommer alltid finnas äckliga gubbar och mycket yngre kvinnor, men varför väljer Aftonbladet att ge så här mycket publicitet åt ett par ingen ens vet vem det är? Nästa steg i amerikaniseringen av skvallerjournalistiken? Det naturliga steget efter Blondinbella? 

I vilket fall säger uppslaget om "Superbröllopet" och bildextran som visar "kyssen och bröllopslyckan" att det enda du som tjej behöver göra för att bli lycklig är att bli snygg och hooka en miljardär (miljonär funkar nog också) - du får lyx, pengar och ett superbröllop (det ultimata livsmålet) och kompisar som Bill Gates och Ulf Ekberg. 

I ingen av de 6 artiklar som skildrar bröllopet nämns brudens sysselsättning, bara att brudgummen från början var en vän till hennes föräldrar. Jag tänker på Carros artikel i senaste Bang och på hur rätt hon har, köttet HAR besegrat tanken. Och på ett så smaklöst sätt också.

En stor del av de yngre tjejer jag träffat här i USA är besatta av bröllop - "if you ain't got a ring on your finger it's not worth it" låter inte lika konstigt här som hemma. 

Vad är det med giftemål som självändamål med livet? Jag trodde vi var way past that, självförverkliga dig själv på egen hand inte genom någon annan (aka "du måste älska dig själv för att älska någon annan")

BTW: Igår hittade jag en väldigt intressant blogtråd om huruvida L-words karaktär Niki skulle representera verkliga livets Lindsay Lohan. 

Niki är den officiellt straighta skådespelerskan som i hemlighet har ett förhållande med Jenny, sen med Shane. Författaren till tråden var övertygad om att plotten egentligen handlar om Lindsay (Shane skulle då vara Samantha) och att ryktena om Lindsay vilda sexliv och nymfomani bara varit konstruerade av hennes PR -team eftersom Lindsay i själva verket "alltid" varit gay.

Men nu är sidan spårlöst försvunnen och jag kan inte annat än att bli konspiratorisk. Är det Lindsays homofobiska pappa som haft ett finger med i spelet? eller är det bara den sjuka sjuka världen..?

En tanke bara, jag läser om Drömfakulteten och läser samtidigt Andy Candys text om Candy Darling i senaste Bang - varför är det så tyst om hur Andy Warhol utnyttjade marginaliserade människor för sin konst? Andy Candy statuerar liksom i förbifarten att Candy Darling puttats in i den transsexuella offerrollen och för evigt är den karaktär som Warhol definierade henne som. Och i kombination med Valerie Solanas omreviderade öde blir det självklart på vilket sätt Warhol profiterade konstnärligt på andras utanförskap.

När jag var på Modernas Warhol utställning i våras och råkade höra en guide berätta om hur galen Solanas var som sköt honom hade jag en stark lust att avbryta och kommentera det unisona hyllandet av det manliga geniet som stockade sig i halsen. 

Warhol har länge fått passera som ett alternativt och missförstått geni, subkulturella kids (och icke-subkulturella på senare år) av alla dess slag har omfamnat Campell's och Marilyn så det står härliga till. Men ju mer som uppdagas och för varje Warhol utställning (med "ny" vinkel eller ej) ju tråkigare blir hans konst och desto tydligare hans likheter med andra överskattade manliga genier genom tiderna. 

Snart kommer väl en "walk the line" - aktig film om hur god han var som manipulerade Valerie, Edie och de andra.

Don Draper.
Tänk att få vara en sån stilig man i sina bästa år med ett blytungt känslomässigt bagage som han på ett alldeles fantastiskt sätt lyckas förtränga till intenhet.
Livet är det som är framför dig, inte bakom.
Åh att få göra manligheten på det där svala, eleganta sättet med bara en liten liten bit ödmjukhet som gör det mitt på pricken fläckfritt. Att kontrollera det excessiva - allt som sticker ut, allt som är för mycket.

I.e. min hatkärlek till minimalismen. Titta på honom - kan man annat än älska det? men vill inte ha - bara vara. (identifikationen)