En av mina absoluta favoritsaker är att ha givande fyllediskussioner med fantastiska människor. I lördags gick samtalet från avsägandet av alla sanningsanspråk, via icke-tron på objektivitet och avslutades runt fem i tre i linjen "i believe the lacanian psychoanalysis can be useful in terms of understanding the phallocentric symbolic order" och andra fina uttalanden. Att personen ifråga gör bra musik, är extremt trevlig och lovat att hänga med mig i LA gör det hela så fruktansvärt mycket bättre.
Det gör mig så väldigt glad att jag fått en garant för att jag kommer hänga med vettigt folk. Det och att han tyckte jag var "so LA".

Kom precis ihåg att det sitter en bild på Virginia Woolf på väggen på studenttidningskontoret i Beverly Hills, så fint! Det kunde ha varit Hemingway eller någon annan manlig nationalskald, men icke! många allvarliga diskussioner mellan Brandon och Andrea har förts framför Virginia som sitter där som en nagel i ögat.

akademin, stränderna och männen

Mina akademiska plikter har blivit försummade på grund av brist på struktur, men igår hittade jag delvis tillbaka till peppen bara genom att vistas i universitetslokaler. Jag var på kick-off för utbytesstudenter inför mitt utbytesår med University of California, fick lyssna på en föreläsning om "kulturmöten och kulturkrockar" och kände mig utvald (hela evenmanget började med att vi som var där försäkrades om att vi var speciella och begåvade eftersom vi blivit valda av många, många andra).

Innan kick-offen var jag en sväng på konstruktionsteknikernas lunchrum för en kaffe med pappa-det är roligt att titta på män som inom ett visst sammanhang har väldigt mycket makt och kunskapskapital men som helt uppenbart aldrig skulle klara sig i någon annat socialt sammanhang. Min pappa är ett klassiskt exempel på att vara drabbad av manligheten, han kan nästan bara prata om saker som rör sig inom hans eget ämne, han försöker intressera sig för annat men det faller liksom platt när han bara blir tyst istället för att fråga vidare. Istället berättar han jätteexalterat att han som sitter där borta varit med och byggt öresundsbron och om gymnasieeleven som redan i tvåan bestämt sig för att han vill konstruera broar. Och jag känner mig som en tonårig outsider där jag sitter med min lite färgglada jacka i ett hav av finniga teknikdoktorander som tror dom äger världen för de kan allt om betong. Jag har lust att klappa dem på huvudet och säga "lille vän, you don't know nothing yet".

Det kan ju sägas att tidigare nämnda efterfesten hostades av en ganska vidrig internationell dj med hybris. Han ville bara ha tjejer med på efterfesten och de killar som fick följa med fick absolut inte vara deras pojkvänner.
Som ursäkt till att jag ens följde med på den här efterfesten var en total avsaknad av andra efterfestalternativ, en möjlighet att utnyttja ett hotellrum på Hilton (minibar, den häftiga hissen osv.) och en fylleönskan om att prata lite vett i en vilsen, uppenbarligen sexuellt frustrerad, man. Men väl på efterfesten var han bara dryg, otrevlig och klagade på att det var en "killfest". Till en vän körde han "om man sover på hotell 100 nätter om året kräver man ju bra standard" i ett försök att impa, och när det misslyckades frågade han henne när hon fick kuk senast.
Till saken hör att han sist han var i stan höll i en väldigt lyckad efterfest då han gav intrycket av att vara en sjysst kille som bjöd in 15 festsugna pers till sitt 10 kvm stora rum. Synd att han sabbade den bilden genom att vara dryg och sexistisk.

obs! det var inte samma kille som hängt med Lindsay, han var bara trevlig.

The faboulous wonder that is Lindsay Lohan

I helgen hamnade jag på efterfest och fick krama en kille som kindpussat Lindsay Lohan. Det gör mig alldeles varm i hjärtat av följande anledningar:

Ända sen jag vid 15 års ålder läste en intervju med Courtney Love i Darling har jag varit hopplöst förälskad i okontrollerade kvinnor som går över alla tänkbara gränser. Artikeln beskrev bland annat hur hon varit hög under sitt första teveframträdande och Courtney själv berättade om vänskapen med bästisen Drew Barrymore. Man kunde inte annat än älska den ostrukturerade röran som var Courtney.

Även om det fanns många, väldigt många, som totalt hatade Courtney så öppnade hon ändå fler dörrar än stängde dem. Hon var och är hänsynslös men ändå inkonsekvent, hon var aldrig den goda feministen men förkroppsligade så mycket av det vidriga i att vara längst ner i makthierarkin. Det är ingen slump att Carina Rydberg inleder Den högsta kasten med citatet I fake it so real, I am beyond fake, And someday, you will ache like I ache.

På samma sätt älskar jag Lindsay, hon fungerar precis som Courtney både som representant för allt du inte får göra, samtidigt som hon visar att du kan festa hur hårt som helst, ligga med hur många som helst, och ändå komma ut välbehållen på andra sidan. För även om 90% av den mediala bevakningen av Lindsay handlar om hur dåligt hon beter sig eller vilken slampa hon är, så verkar hon ändå ha jävligt roligt största delen av tiden.

I Dirty Blonde - the diaries of Courtney Love, en coffetableliknande bok bestående av Courtneys dagboksanteckningar, brev och bilder på glansiga sidor, finns en mailkonversation mellan Courtney och Lindsay. Courtney har mailat Lindsay för att visa sitt stöd för henne i den smutskastning hon fick efter en intervju med Vanity Fair, och för att berätta om hur samma tidning snedvred intervjun med henne (den där hon anklagades för att ha tagit heroin när hon var gravid med Frances Bean och som slutade i att socialstyrelsen kollade upp familjen Love-Cobain) och liksom för att säga "du är okej, hang in there". Jag började nästan gråta första gången jag läste det, för let's face it - tjejer som intar en position de inte blivit givna och traditionellt sett inte har tillåtits inta, får skit för det. Kanske inte alltid lika mycket hetsjakt som för mina ovan nämnda idoler, men det kommer alltid finnas nån som sitter där och hittar nåt att störa sig på. Folk snackar så väldigt mycket och tyvärr är det ofta tjejer som badmouthar andra tjejer, vilket i långa loppet bara resulterar i att ingen tjej vågar ta för sig och ryggardunkarmännen sitter kvar med makten och tolkningsföreträdet.

Om Courtney och Lindsay kan peppa varandra så kan vi också det.

Isabel säger det så bra.

Den här bloggen handlar inte om personangrepp eller privata vendettor, endast om icke-normativa förståelser av världen.

subversiv [-i´v äv. sub´-] adj. ~t
ORDLED: sub-vers-iv
• (politiskt) omstörtande: ~a element; motverka ~ verksamhet
HIST.: sedan 1837; av eng. subversive med samma bet.; till lat. subvertere 'vända upp och ned; omstörta'

symptom på sakernas tvivelaktiga tillstånd

En gammal bekant som varit i Thailand med ytterligare några gamla bekanta lägger upp bilder på sig själv på strippklubb på facebook. I samma album finns även en bild på bekanten hållandes ett "sexy show"-kort som erbjuder olika sorters fittor "pussy ping-pong" "pussy open the bottle" och så vidare. Nedanför bilden har det kommenterats om huruvida "pussy write letter" innebär att man själv får bestämma vad "pussyn" ska skriva.

Det hela skulle kunna avfärdas med att det är random hockeykillar som sysselsätter sig med exakt samma saker hemma i Sverige och som i Thailand bara får chansen att runka till IRL-kvinnor och inte bara porrsurfa. Det skulle helt enkelt vara onödigt att lägga ner energi på att hetsa upp sig över det motbjudande i situationen eftersom det rör redan förlorade själar.
Men till saken hör att dessa gamla bekanta alla är eller har varit verksamma inom det "kreativa" området, utan att nämna namn har de mer eller mindre nån sorts makt i musiksverige idag. Och det är också det som äcklar mig nåt fruktansvärt. Jag är väl naiv men jag har ändå gått runt med illusionen om att de människor (män) jag träffat i olika "kreativa" sammanhang på något sätt också har ifrågasatt sakernas tillstånd. Men tji fick jag, det är nog vanligare att som man säga att man är feminist för att få ligga, än att faktiskt fundera över vad det innebär.

Det som är det vidrigaste av allt är att den här sortens män kan komma undan med i princip allt. En äkta hockeykille har ändå bara så mycket makt och den sträcker sig nog sällan utanför den egna rinken, vilken sorts rink det nu än är. Men de "skapande männen" har lärt sig att uttrycka sig så det framstår som de har koll på allt det där man ska ha koll på, de har lärt sig att paketera in sina behov av att göra kvinnor till saker i en glossig Vice-tidning, vars modereportage består av barnporrinspirerade bilder på avklädda tonårskroppar, allt under devisen arty. American Apparels grundare Dov Charney är vår tids Larry Flynt liksom.

Med detta inte sagt att mäns sexualitet är statisk och alltid ful eller dålig. Jag tycker snarare det är sorgligt och högst beklämmande att den hegemoniska manliga sexualiteten idag är Coco Cola Zero-sexualiteten. Män lär sig att betrakta sig som slavar under en libido som uppvärderas högre än allt annat och som står utanför alla former av ansvar. Det bästa sex män kan ha inkluderar alltid en strippstång och aldrig någon form av mental kontakt - "zero foreplay" "zero we need to talk".Och det här inkorporeras inte bara av de män som helt och fullt identifierar sig med de "dudes" zerokonceptet marknadsför, utan även av många av dom som valt en "alternativ" väg.

Vilken man är bekväm med att identifiera sig med den här sortens sexualitet? Vem mår bra av att gå på strippklubb i Phuket och få utlösning till nånting som är så fel både ur ett feministiskt, anti-rasistiskt och klassmässigt perspektiv?