Representationer är viktiga. Vilka möjligheter och begränsningar du tycker att du har beror på vilka representationer du omger dig med eller omges av. Ett tydligt exempel är om man som tjej läser mp3-bloggar, gillar musiken men själv inte känner till några andra tjejer som spelar skivor. Eftersom majoriteten av bilderna som läggs upp på dessa bloggar visar två vitt skilda representationer av män och kvinnor: tjejerna som syns är övergripande snygga och vackra och passivt poserande, killarna står oftast med hörlurar bakom ett mixerbord i en högst aktiv position. Om du då som intresserad tjej går ut och endast möts av män bakom skivspelarna och posande tjejer på dansgolven, så är det ganska svårt att inse möjligheten att själv ställa sig bakom dessa skivspelare.
På samma sätt skulle Natascha Kampusch inte ha kunnat flytt från sin kidnappares hem om hon inte fått titta på teve och läsa tidningar under de åtta år hon satt fånge i en trång källare, hon skulle helt enkelt ha trott att det var ett normaltillstånd om hon inte genom medierna fått veta att det fanns ett samhälle där ute, ett annat sätt att leva. För det är så vi funkar, du blir inte medveten om dina möjligheter om ingen berättar dem för dig. Och på samma sätt ser du bara de möjligheter och positioner som görs tillgängliga för dig.
Därför är det sorgligt med den smygande åter-uppvärderingen av gubbig retorik. Som när Nöjesguidens krogrecenscent skriver en krönika om smakmetaforer och hävdar att han inte kan förlika sig med tråkiga beskrivningar av årgångschampagne som höstlöv utan hellre återger det som "Kylie Minogues svettiga trosor efter ett extranummer i Melbourne". Det undgår väl ingen att han använder sig av det något uttjatade litterära greppet "gubbsnuskig provokation". Jag tror mycket väl att skribenten är medveten om den litterära tradition av att göra kvinnan till den andra som han gör ett försök att skriva in sig i och det är nog att slå in öppna dörrar att låta sig själv gå loss på de sexistiska undertonerna.
Men det verkligt tråkiga är att du som kvinna inte har någon som helst plats inom denna gubbretorik om du inte vill vara en “en ung tjej i en alldeles för kort kjol” som smakar lika gott som en bättre Riesling, och att denna andrefiering känns som ett tydligt utslag av män som hotas av att fler och fler tjejer tar plats i de rum de anser vara reserverade åt sig själva eller andra män. För att hantera hotet sexualiseras kvinnorna för att i slutändan förhoppningsvis skrämmas bort från de öronmärkta områdena eftersom de enda representationer, och därmed positioner, som ges är de passivt sexualiserade och aktörslösa "unga tjejerna i alldeles för kort kjol".
Plus det faktum att denna ansvarlösa gubbighet är så fruktansvärt gjord, är det inte dags att ta ställning och stå för något på riktigt istället för att gömma sig bakom urvattnade klichéer och pastischer?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Så jävla bra och genomtänkt.
Äntligen någon som tar konkreta exempel och applicerar strukturer på dem.
Fortsätt skriva och fortsätt ta exempel! Populärfeminism ftw.
Är det inte lika tröttsam feministisk retorik och lika gjort att hacka på gubbar? Använder du dig inte av samma feminstiska klichéer?
Är den tydliga strukturella sexismen den som främst behöver bekämpas eller är det dolda maktstrukturer som utgör det största hotet? Du söker efter ett ställningstagande, är detta inte i så fall precis vad du letar efter? Någon som omaskerat står för sin, vill du kalla det sexism eller sexobjektiviserande.
Polariserade krafter är aldrig de viktigaste aktörerna i en kamp, det är massan som inte tar ställning i mitten.
Jag håller med om att det är de dolda maktstrukturerna som måste synliggöras och bekämpas för att skapa förändring i det långa loppet.
Men tills dess förstår jag inte vad det finns för syfte med att upprätthålla och omhulda gubbväldet och resten av det synliga förtrycket?
"tråkig feministisk retorik" är för tillfället den mest pedagogiska retorik tillgänglig för att förklara hur strukturerna verkar, eftersom det uppenbarligen fortfarande finns dem som inte förstår. mitt syfte här är inte att skapa stilistiska storverk utan att nå ut och försöka bidra till en större allmän medvetenhet om ojämlika maktstrukturer.
Skicka en kommentar