Vad roligt livet vore om man var naiv.

Som om att ha gått in i en vägg av uppfyllda önskningar som bara blev nästan som man trodde. Hur kan jag vara så arg när det inte finns något att vara ilsken över? Var kommer all frustration som helst vill ta sig till uttryck i allmänt hat mot världen, elakt skvaller eller självrättfärdigande facebookstalkande. Varför har separationen av mig själv från allt och alla blivit så viktig?

Fy fan, jag är överprivilegierad och kan inte ens fatta det.

Har jag ett mer artikulerat och (enligt mig själv) mer komplex känsloliv eftersom jag växt upp som kvinna och fått lära mig att erkänna 'nyanserna' i de emotionella lägena, eller är jag en känslomässig anomali?
Tänker på det här med människor till synes utan djup, med nästan endimensionell syn på världen. 'så här är det. punkt.' - är det en sida av det manliga privilegiet? att inte behöva tolka in subtiliteter eller gräva i känslorna för att hitta fel.
Blir så irriterad på saker som 'bara är' och folk som konsekvent bara kritiserar och avstår från kultur som konnoterar femininitet utan att reflektera över det.