ska det vara så svårt att hitta innehåll? inte konstigt att man mår dåligt när livet går ut på ett upprätthållande av upprepat, imiterat skitsnack. 'kultur', 'konst' - nej, det är varken eller när det är samma trötta metaforer, samma trötta symboler om och om igen.

men inte nu, nu är det ost och vin till middag, med tanke och intellekt.

är det icke-narcissism eller narcissism? jag tror fokus på sig själv kan vara bra så länge det inte bara är fokus på självet i andras ögon. (det börjar alltid med dig, mig)

aaahh att kapitulera.
hur att styra sitt liv innebär att ge upp all kontroll.
varför är det så jävla svårt att fatta att jag är den enda som har ansvar över förändringen och att saker inte bara 'händer'. dont get me wrong, jag har fattat rationellt ett bra tag nu, men att omsätta till praktik.

jag lyssnar på heterosexistisk r'n'b och mår fantastiskt eftersom det ger mig kuken tillbaka. det är något med att ta det där snuskigt välproducerade och göra till sitt eget istället för att försöka göra något själv som ändå alltid kommer ut halvdant i 'neutrala' smakers standard. att återta makten i maskulinitet utan att inbegripa själva männen.

I dokumentären "Sick: the life and death of Bob Flanagan" skildras performancekonstnären Bob Flanagan, tidigt diagnostiserad med cystisk fibros, som genom utövandet av sadomasochism lyckades leva ända till 43 trots att cystisk fibros patienter normalt bara lever till 25.

Filmen är fantastiskt vacker och sorglig och skildrar inte bara Bob utan också hans partner Sheree Rose och deras gemensamma konstprojekt som pågick under flera år och bestod av dokumentation av deras sadomasochistiska sexliv/liv. Det är deras gemensamma kärleksprojekt och det är omöjligt att inte gråta när Bobs faktiska dödsögonblick skildras och Sheree sitter där med honom i sjukhussängen och ser honom försvinna bort bland kliniskt rena lakan och ett nästan oändligt antal maskiner.

I den allra sista sekvensen av filmen läser Bob dikten "Why", om varför han har de böjelser han har och ger samtidigt en underbar redogörelse över alla personliga, kulturella och genetiska intryck som format hans identitet.



Se den! obs, känsliga tittare varnas för starkt innehåll.

Alltså inte för att vara sån, men det verkar vara lite för lätt att sitta i kritvita Sverige och vara 'skämtrasist' utan att tänka på vad det konnoterar i alla andra sammanhang än den egna gruppen. Men det blir liksom ganska så pinsamt så fort man höjer blicken bara lite över lilla lilla Sverige och inser att det är något osunt, nästan kvävande, bland de där nio miljonerna som gör att folk får storhetsvansinne.
Och nej, jag hatar inte Sverige nu, jag efterlyser bara lite perspektiv. Att befinna sig i en stad med 12 miljoner invånare ger en ganska bra bild över hur litet Sverige och det svenska är och hur godtyckligt vissa interna värderingar och hypar kan te sig i det stora hela.