Mina akademiska plikter har blivit försummade på grund av brist på struktur, men igår hittade jag delvis tillbaka till peppen bara genom att vistas i universitetslokaler. Jag var på kick-off för utbytesstudenter inför mitt utbytesår med University of California, fick lyssna på en föreläsning om "kulturmöten och kulturkrockar" och kände mig utvald (hela evenmanget började med att vi som var där försäkrades om att vi var speciella och begåvade eftersom vi blivit valda av många, många andra).Innan kick-offen var jag en sväng på konstruktionsteknikernas lunchrum för en kaffe med pappa-det är roligt att titta på män som inom ett visst sammanhang har väldigt mycket makt och kunskapskapital men som helt uppenbart aldrig skulle klara sig i någon annat socialt sammanhang. Min pappa är ett klassiskt exempel på att vara drabbad av manligheten, han kan nästan bara prata om saker som rör sig inom hans eget ämne, han försöker intressera sig för annat men det faller liksom platt när han bara blir tyst istället för att fråga vidare. Istället berättar han jätteexalterat att han som sitter där borta varit med och byggt öresundsbron och om gymnasieeleven som redan i tvåan bestämt sig för att han vill konstruera broar. Och jag känner mig som en tonårig outsider där jag sitter med min lite färgglada jacka i ett hav av finniga teknikdoktorander som tror dom äger världen för de kan allt om betong. Jag har lust att klappa dem på huvudet och säga "lille vän, you don't know nothing yet".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar