Vad roligt livet vore om man var naiv.

Som om att ha gått in i en vägg av uppfyllda önskningar som bara blev nästan som man trodde. Hur kan jag vara så arg när det inte finns något att vara ilsken över? Var kommer all frustration som helst vill ta sig till uttryck i allmänt hat mot världen, elakt skvaller eller självrättfärdigande facebookstalkande. Varför har separationen av mig själv från allt och alla blivit så viktig?

Fy fan, jag är överprivilegierad och kan inte ens fatta det.

Har jag ett mer artikulerat och (enligt mig själv) mer komplex känsloliv eftersom jag växt upp som kvinna och fått lära mig att erkänna 'nyanserna' i de emotionella lägena, eller är jag en känslomässig anomali?
Tänker på det här med människor till synes utan djup, med nästan endimensionell syn på världen. 'så här är det. punkt.' - är det en sida av det manliga privilegiet? att inte behöva tolka in subtiliteter eller gräva i känslorna för att hitta fel.
Blir så irriterad på saker som 'bara är' och folk som konsekvent bara kritiserar och avstår från kultur som konnoterar femininitet utan att reflektera över det.

sverige, jaget och världen

Blev inspirerad, återkommer snart med lista; annars: läser Cora Sandels Alberte och känner igen mig, njuter.

Tyckte ändå Sonic Youth utställningen på Malmö konsthall var fin, den där enkla och arga rockestetiken som de personifierar är nog den enda rockestetik jag klarar av. Mest för att den påminner så mycket om det direkta konstuttrycket jag drömde om som 17-åring, långt innan cynism och känslan av att 'allt-är-redan-gjort-någonannanstans-ändå' - när alla starka känslor var tvungna att komma ut och det var okej att det var rörigt och kaosartat och blodigt, det behövde inte finnas distans.
Det är också vad jag älskar så mycket med USA - den till synes distanslösa hållningen till konst och kreativitet. Okej att det finns extremt många amerikanska cyniker på ett sätt, men det är cynism med passion, inte cynism för att passa in i gruppen (ja, generaliserar vilt här, men det är känslan, stämningen, jag refererar till - inte individer). Att tänka med hjärtat.

Men sen är det ju Sverige och livet som är så lätt här: jag borde nästan skämmas som inte omfamnar det, som inte bara tar emot tryggheten och säkerheten med öppna armar.

Att vara 'hemma' är så fruktansvärt mycket lättare när jag vet att det inte är för alltid. Den svenska ängsligheten och ångesten som jag tror kommer med den (kan också vara privata skäl, men inte bara, det kan inte bara vara det, försiktigheten är för stor). Kvävningen går att undgå när den bara behöver observeras, inte levas.

Gud, att vara i Sverige är just nu är ett konstant pendlande mellan en uppskattning av det liberala och intelligenta samtalet som känns mer som en självklarhet än undantag, till en motvilja mot det svenska självgoda och världsfrånvända i att tro att något så när generella utalanden kan göras från en så liten plats i världen, som i det stora hela mest är en småstad full av inbördes beundran.

Jag saknar de berusande topparna som utsattheten i det stora landet ger, det är det här lugnet, det här locket som kommer med socialrealismen. Det är ängsligheten och insikten om att man måste dela med sig för att alla ska ha det nästan lika bra, det är ju den som är så fin också och som skapar alla våra, alla mina, möjligheter.

Är jag självisk som väljer att förverkliga mitt jag-projekt? Är det 80-talisten i mig? Borde jag avstå de möjligheter som finns tillgängliga för mig i ren protest mot den alltmer dominerande individualismen i hela världen och inte bara i USA?

Jag legitimerar mitt självförverkligande med att det inte bara innesluter mig utan i stor mån är ett feministiskt, världsförbättrande projekt också. Att mitt jag och min vilja att förbättra och vinstmaximera förutsättningarna för detta jag är inkluderat i det är ju liksom oundvikligt. Och så kommer de där topparna igen och livet känns sådär underbart oförutsägbart och överallt och ingenstans på samma gång, alternativt överväldigande och sorgligt för att allting bara känns så mycket hela tiden. I vilket fall är det inte avdomnat, tillrättalagt eller uppgivet.

Det här verkar så himla mysigt, jag kan knappt vänta (i can't wait - vad är bästa motsvarigheten på svenska? kan inte riktigt hitta nåt som passar lika bra) på att får höra Tiina på radio!

Ah att bli 'vuxen'. Ändå så fruktansvärt skönt att inse att man inte alltid är god - att ha aktörskap nog att ha fel och inte bara utsatthet nog att bli felad.

ska det vara så svårt att hitta innehåll? inte konstigt att man mår dåligt när livet går ut på ett upprätthållande av upprepat, imiterat skitsnack. 'kultur', 'konst' - nej, det är varken eller när det är samma trötta metaforer, samma trötta symboler om och om igen.

men inte nu, nu är det ost och vin till middag, med tanke och intellekt.

är det icke-narcissism eller narcissism? jag tror fokus på sig själv kan vara bra så länge det inte bara är fokus på självet i andras ögon. (det börjar alltid med dig, mig)

aaahh att kapitulera.
hur att styra sitt liv innebär att ge upp all kontroll.
varför är det så jävla svårt att fatta att jag är den enda som har ansvar över förändringen och att saker inte bara 'händer'. dont get me wrong, jag har fattat rationellt ett bra tag nu, men att omsätta till praktik.

jag lyssnar på heterosexistisk r'n'b och mår fantastiskt eftersom det ger mig kuken tillbaka. det är något med att ta det där snuskigt välproducerade och göra till sitt eget istället för att försöka göra något själv som ändå alltid kommer ut halvdant i 'neutrala' smakers standard. att återta makten i maskulinitet utan att inbegripa själva männen.

I dokumentären "Sick: the life and death of Bob Flanagan" skildras performancekonstnären Bob Flanagan, tidigt diagnostiserad med cystisk fibros, som genom utövandet av sadomasochism lyckades leva ända till 43 trots att cystisk fibros patienter normalt bara lever till 25.

Filmen är fantastiskt vacker och sorglig och skildrar inte bara Bob utan också hans partner Sheree Rose och deras gemensamma konstprojekt som pågick under flera år och bestod av dokumentation av deras sadomasochistiska sexliv/liv. Det är deras gemensamma kärleksprojekt och det är omöjligt att inte gråta när Bobs faktiska dödsögonblick skildras och Sheree sitter där med honom i sjukhussängen och ser honom försvinna bort bland kliniskt rena lakan och ett nästan oändligt antal maskiner.

I den allra sista sekvensen av filmen läser Bob dikten "Why", om varför han har de böjelser han har och ger samtidigt en underbar redogörelse över alla personliga, kulturella och genetiska intryck som format hans identitet.



Se den! obs, känsliga tittare varnas för starkt innehåll.

Alltså inte för att vara sån, men det verkar vara lite för lätt att sitta i kritvita Sverige och vara 'skämtrasist' utan att tänka på vad det konnoterar i alla andra sammanhang än den egna gruppen. Men det blir liksom ganska så pinsamt så fort man höjer blicken bara lite över lilla lilla Sverige och inser att det är något osunt, nästan kvävande, bland de där nio miljonerna som gör att folk får storhetsvansinne.
Och nej, jag hatar inte Sverige nu, jag efterlyser bara lite perspektiv. Att befinna sig i en stad med 12 miljoner invånare ger en ganska bra bild över hur litet Sverige och det svenska är och hur godtyckligt vissa interna värderingar och hypar kan te sig i det stora hela.

Herregud idag på tavlan i ett av mina klassrum, under 'please dont erase':

"Interested in Pre-law?!
Rush Phi Alpha Delta
UCLA's coed pre-law Fraternity
Where professionalism meets brotherhood"

Kan man hymla mindre med att man är ett ryggdunkarsällskap? Eller det är väl snarare det man inte hymlar med. Jag förvånas lika mycket varje gång över hur öppet fallosdyrkande hela fraternity verksamheten är, hade varit ärligare om de bara från början kom ut öppet med vad de egentligen dyrkar - 'testosteron, testosteron, testosteron; kuk, kuk, kuk'. Herre vad förstörd man hade blivit av att växa upp som man i en västerländskt kuk-dyrkande kultur som denna - kudos till de som överlever med den icke-patriarkala hedern i behåll.
(med det inte sagt att lättare som kvinna, bara olika svårt)

parentes

I ett försök att återta kollen på svensk populärkulturell debatt, som jag varit frigörande bortkopplad från den senaste tiden, ramlade jag in på Rodeos hemsida och alltså, vad har hänt? Okej att jag aldrig varit intresserad av mode avsevärt, men jag har ändå någonstans tyckt att Rodeo lyckas göra det måttligt intressant tillsammans med tidvis skarpa popkulturella analyser. Men hur artsy det är må vara nu, blir det utan analys bara outhärdligt ointressant.
Det mest tydliga exemplet är bloggen skriven av Milk/Signe - liksom vad tänkte ni här? ja,vissa av bilderna ser ut att appellera till en mer konstmedveten mode publik, men texterna till tar ner det hela till metrobloggsnivå - utan någon mer tanke bakom än att berätta om känslolägen, shopping och killen blir det totalt meningslöst och fördummande.

Och känns det inte lite, bara lite, osoft att naiva unga kvinnor ges utrymme på en sida som Rodeo att hålla låda a la modeblogg med enda skillnaden att deras 'dagens outfit' är lite mer arty. Harmlöst som harmlöst och i slutändan blir ingen hotad av obekväma sanningar eller åsikter eftersom den här sortens bloggande är smärtsamt fritt från all sorts verklig åsiktsyttring.

Människor som konsekvent har en okritisk inställning till världen och samhället måste vara något av det osexigaste som finns. Att bygga sin identitet enbart kring vad man konsumerar och hur man gör detta utifrån sitt kön kan också läggas till på listan.
Hur svårt kan det vara att ifrågasätta? jag kräver ingen genomarbetad akademisk analys, bara ett litet litet ifrågasättande - ska det vara så svårt?

Så jag gjorde det. Åkte till vegas - inte riktigt som planerat dock, det blev ingen ensamvistelse på hotell eller chivas regal i baren, men det var likväl en överväldigande motbjudande upplevelse.

Jag och J tog ett impulsbeslut i söndags efter familjemiddagen i orange county, det här skulle bli som den sociala motsvarigheten till den kaliforniska lyxen av att kunna åka skidor, vandra i öknen och simma i havet på samma dag - från bedövande suburbia (the OC), via Downtown LA till Las Vegas - ett kulturlöst dionysiskt paradis.

När man kommer körande på kvällen består den sista timmen av motorvägen innan Vegas av becksvart mörker, man är omgiven av tom och kompakt öken. Sen helt plötsligt, som från ingenstans, tronar staden i all sin neon och excess fram ur mörkret och innan du vet ordet av är du mitt uppe i kaoset på the strip och håller på att bedövas av visuella intryck. Allting lyser, glittrar och blinkar i Vegas, till och med McDonalds och Jack in the Box skyltarna blinkar i evighetscirklar av neon.

På vänster sida tornar Luxor upp sig - hotellet som är byggt som en pyramid med en replika av sfinxen framför; sen New York New York - en enda byggnad som från utsidan ser ut som New York's skyline, framför en avbild av frihetsgudinnan; sen Excalibur som är byggt som ett slott - ett riktigt sagoslott och dom har till och med piratskepp i den artificiella sjön utanför; sen Paris - det falska Eiffeltornet och den falska triumfbågen som båda är anslutna till 'boulangeriet'; det fortsätter med the Venetian - en enda stor replika av Venedig - utanför och genom hotellet går kanaler där man kan åka 'autentiska' gondoler. Och mitt emellan dessa förvridna avbildningar av platser någon annanstans pumpas neonet och ljuset och 'festen' ut över över allt.

På dagen är det ännu värre - då blir sprickorna i fasaden så mycket tydligare och i den gassande solen måste du slå dig fram på trottoaren för att inte fastna för länge bakom eftermiddagsberusade amerikaner. Las Vegas är som musikfestival accelerat till 110 procent - människor åker inte ens dit under svepskäl som musikintresse - de är där för festen och festen bara. På gatorna går människor ur alla åldrar och dricker alkohol i långa plastglas, hetsande mellan olika slot machines, bufféer och drinkerbjudanden; inuti kasinona finns inga fönster och inga klockor, det är en bisarr parallel verklighet där tiden inte ska existera - det spelar ingen roll hur mycket klockan är, hur högt solen står, du kan spela ändå, dricka ändå; och trottoarerna är kantade av män och kvinnor i t-shirts med texten "girls for you direct - call this number" som desperat försöker trycka reklam för prostitution i händerna på dig.
Staden stockar sig i halsen och framkallar klökningar men ändå kan man inte riktigt låta bli att älska att hata det.

Needless to say spelade vi inte alls och lyckades till och med med att bara konsumera endast en margarita från Las Vegas' mångmiljonindustri; vi satt istället inne på vårt Travelodge motellrum och drack hemmagjorda GTs för att så gott det går förbereda oss på kaoset och vansinnet. Sen gick vi mitt i natten genom de nästintill tomma kasinona som övergivna tedde sig nästan ännu sjukare - vi fastnade inne i Planet Hollywood's falska utomhus köpcentrum som är uppbyggt ungefär som i the Truman show med låtsas torg och en målad blå himmel precis på gränsen till verklighetstrogen, vilket ledde till extrem klaustrofobi istället för den tanke om öppna vidder som det var tänkt skulle förmedlas.

Jag råkade höra ett möte mellan två män och en eskort flicka vilket berörde mig på en nivå jag inte ens trodde var möjligt. Där och då förkroppsligades hela den orgie i konsumtion och accelererande kopior och fetisherade mänskliga relationer som är Las Vegas. Det blev alldeles för mycket. Och då hade vi till och med undvikit de värsta delarna och bara hunnit se fyra gogodansare (jag hade velat intervjua en av dem och fråga ut dem om livet på den sidan, det såg så surrealistiskt märkligt ut att se dem dansa på stripstängerna mellan spelborden - som om de själva var en pastisch på det dom gjorde, mekaniska rörelser upp och ner och mimade ansiktsuttryck - att något som är tänkt att vara bara sexigt kan framstå som så asexuellt).

Att lämna Vegas efter ett och ett halvt dygn kan vara en av de bästa saker jag gjort. Men ändå, att få förenas i avståndstagandet av allt det vidriga är en fin upplevelse ( definiering av motsatsar är ju trots allt den tryggaste självdefinieringen).

Alltså det här med att börja avgöra själv om något känns inspirerande, bra eller meningsfullt och inte bara 'gå på' den kontext man befinner sig i's definition av vad det är. Såhär på andra sidan jorden kan jag ju säga att det är mycket som känns totalt jävla oinspirerande i Sverige (som manligt dominerade musikmagasin, ng-fester, party pics, och allt som är så internt att det förlorar all mening så fort man tar bara ett litet steg bort ifrån det).

Om du inte redan läst, gör det nu --> HRO.

Ja, herre. Då var man kär och inspirerad. Det är lustigt vad individualism kan göra med en, jag börjar mer och mer skylla min brist på uträttade storverk på jantelagen och den svenska skammen. Tänk att man kan bli så lycklig av excessiva amerikaner!

Comic relief - för att ett gott skratt förlänger livet

BUSTs analys här.

Den här artikeln fick mig precis att tappa allt intresse av att på något sätt utöka mina kunskaper om det så kallade "twilight" fenomenet - självutplånande tonårstjejer gör ont i hjärtat.

Delvis också eftersom jag för tillfället, av oklara anledningar, läser en kurs på tema evolutionspsykologi och massmediala bilder. Nivån är hittills ganska ojämn men lågmärken har varit redogörelser för teorier om färgen röds universella betydelse som symbol för sex, och då har jag har bara haft två föreläsningar än så länge.
Jag har redan protesterat högljutt mot det heteronormativa i det hela (vilket bemöttes med respekt men ganska luddigt - evolutionspsykologin har inget riktigt sätt att förklara homosexualitet men vecka 5 kommer två gästföreläsare från GLIDE - Gays and Lesbians Initiating Dialogue for Equality, hur nu dom kommer förklara det?) men samlar fortfarande material för kritik av sexismen.
Det känns lite som att ligga med fienden men jag tänker att det kan ge mig en utökad syn på sakernas tillstånd alternativt utveckla och finslipa min argumentation.

Avec toi cheri, la vie est belle

Jag tänkte säga nåt om året som varit och om det som komma skall, men orkar inte riktigt se bakåt eller framåt. Vad som är talande är dock att jag här i Sverige nu mest känner skam medan jag i USA skulle vilja säga att jag får blomstra i mitt kaos. Troligtvis säger det mest om mina interna stridigheter men också något om kulturella koder och något om svensk ängslighet i kontrast till explicita (amerikanska) uttrycksformer. Sen kan man ju generalisera vilt utifrån det här vilket väl mest är onödigt för på riktigt är allt ju mer nyanserat och komplicerat. Men sen blir jag orolig och undrar om jag blivit påverkad av en sorts amerikansk narcissism och i själva verket är på väg att bli en fullfjädrad egocentriker och att skammen nog egentligen är ett ansvar, ett ansvar för något jag glömt bort som gör att jag borde omfamna den där skammen, ta min del av lasten och sluta älska mig själv så mycket. (för då kanske det inte finns kärlek kvar till alla andra). Gråskalan var är du? det är ju så dumt att bli dikotom.
Men, appropå dualismer: