Såg Nick and Norah's infinite playlist och tänkte på den mjuka mannen (och grät). Det är mycket möjligt att Michael Cera lyckas med den fina representation av honom, den som behövs den som är det fina i töntig utan brölande undertoner.

Såg Mad Men och ville gråta för att den traditionella familjen skildras på ett så fruktansvärt fint sätt, med alla skelett ute ur garderoben. (När Joanies roommate ger henne sin kärleksförklaring (think of me as man Joanie); när Salvatore skyldigt tackar nej till en manlig klient; Donald Drapers otrohetsaffärer, Bettys infantilisering på grund av hemmafru-livet osv. osv.)

Såg Sarah Palin, blev så chockad att jag inte ens kunde gråta. "I can't believe they pulled the gender card" det är verkligen det fulaste tricket från republikanernas sida.

(det finns mycket mer att säga, kanske bara inte här och inte nu. någonannanstans?)