Avec toi cheri, la vie est belle

Jag tänkte säga nåt om året som varit och om det som komma skall, men orkar inte riktigt se bakåt eller framåt. Vad som är talande är dock att jag här i Sverige nu mest känner skam medan jag i USA skulle vilja säga att jag får blomstra i mitt kaos. Troligtvis säger det mest om mina interna stridigheter men också något om kulturella koder och något om svensk ängslighet i kontrast till explicita (amerikanska) uttrycksformer. Sen kan man ju generalisera vilt utifrån det här vilket väl mest är onödigt för på riktigt är allt ju mer nyanserat och komplicerat. Men sen blir jag orolig och undrar om jag blivit påverkad av en sorts amerikansk narcissism och i själva verket är på väg att bli en fullfjädrad egocentriker och att skammen nog egentligen är ett ansvar, ett ansvar för något jag glömt bort som gör att jag borde omfamna den där skammen, ta min del av lasten och sluta älska mig själv så mycket. (för då kanske det inte finns kärlek kvar till alla andra). Gråskalan var är du? det är ju så dumt att bli dikotom.
Men, appropå dualismer: