Tyckte ändå Sonic Youth utställningen på Malmö konsthall var fin, den där enkla och arga rockestetiken som de personifierar är nog den enda rockestetik jag klarar av. Mest för att den påminner så mycket om det direkta konstuttrycket jag drömde om som 17-åring, långt innan cynism och känslan av att 'allt-är-redan-gjort-någonannanstans-ändå' - när alla starka känslor var tvungna att komma ut och det var okej att det var rörigt och kaosartat och blodigt, det behövde inte finnas distans.
Det är också vad jag älskar så mycket med USA - den till synes distanslösa hållningen till konst och kreativitet. Okej att det finns extremt många amerikanska cyniker på ett sätt, men det är cynism med passion, inte cynism för att passa in i gruppen (ja, generaliserar vilt här, men det är känslan, stämningen, jag refererar till - inte individer). Att tänka med hjärtat.

Men sen är det ju Sverige och livet som är så lätt här: jag borde nästan skämmas som inte omfamnar det, som inte bara tar emot tryggheten och säkerheten med öppna armar.