Vad roligt livet vore om man var naiv.

Som om att ha gått in i en vägg av uppfyllda önskningar som bara blev nästan som man trodde. Hur kan jag vara så arg när det inte finns något att vara ilsken över? Var kommer all frustration som helst vill ta sig till uttryck i allmänt hat mot världen, elakt skvaller eller självrättfärdigande facebookstalkande. Varför har separationen av mig själv från allt och alla blivit så viktig?

Fy fan, jag är överprivilegierad och kan inte ens fatta det.