LIVET!

Tre veckor kvar i Sverige och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Livet är större än konsten och utan känslor inga ord eller var det utan ord inga känslor? Hursom är det svårdefinierat just nu, återkommer snart med tydligare reflektioner.
Tills dess är Lindsay och Samantha fortfarande top notch. Måste älska kvinnorna.

Vakuum

Tänker på symbolik, representationer, illusioner. berättelser som gör livet till någonting mer än gula tegelhus och smutsvita sjukhusväggar. ett mentalt sammanbrott på en fiskbensparkett är möjligtvis vackrare än en panikångestattack på en gråspräcklig plastmatta, men i slutändan är det i likadana landstingetlakan man hamnar.
Samma känsla annorlunda symbolik.

Inatt drömde jag att jag träffade Maja Lundgren och gav henne en kärleksförklaring. Men till och med i drömmen blev det lite akward när jag skulle säga till henne att hon är så fantastisk för att hon konstruerar sig själv på ett visst sätt för att visa på det subtila. Liksom vem är jag att berätta för henne hur hon konstruerar sig själv. Kan bara inte släppa att jag aldrig gick fram när jag såg henne i kön på Vi Hornstull förra veckan, det var inte riktigt läge helt enkelt. Men nästa gång, då ska ge henne mina ömhetsbetygelser.



Annars har jag blivit utsatt för det bisarra helvete som är ett besök på amerikanska ambassaden som innebär fyra timmars varierad väntan och upprepade visningar av den walt disney producerade filmen "I am america". Människor från alla olika etniciteter (och en handikappad kille) som till stämningsfull musik statuerar "I am america". Min första reaktion var att det var hjärntvätt och jag förfasades över det kommande året fångad i den fula och vulgära amerikanska estetiken som tycktes rinna över av politiska ideologier. Sen insåg jag att den så kallade "neutralitet" som jag och många andra räknar som svensk ju är minst lika ideologifärgad, bara i en blekare nyans. Kanske är det till och med så att vi som svenskar är så pass diskursivt anpassade att vi inte längre ser de bakomliggande maktrelationerna utan istället misstar det svenska för naturligt och "sant". Egentligen är det kanske bättre med en öppen politisk vulgäritet som på så sätt är lättare att förhålla sig kritisk till för att den är så mycket in your face? Jag får väl bara vänta och se.

Ja, jag är idealist.

2 saker bara: Anders Eklund står inför rätta och i DNs ledare diskuteras hur vi måste anpassa rättsystemet så sexualbrottslingarna fångas upp innan de utför så pass grova brott. Själva rättegångsbevakningen fokuserar nästan uteslutande på Eklund som individ.
Samtidigt läser jag, 3 år för sent men ändå (trots 3 år för sent?), Stephan Mendel-Eks Med uppenbar känsla för stil och blir överlycklig över den lättillgängliga kartläggningen av strukturer. Den dominerade manlighetens inneboende våldsnatur och samhällets tysta överenskommelsen om vart gränser går mellan accepterat och icke-accepterat våld.

Slå ihop två och två och det handlar inte bara om enskilda "störda" individer utan om underliggande ideologier. Eklunds ansikte "speglade inga känslor" skriver Sydsvenskan och deltar i medias unisona konstruktion av den alltigenom onde gärningsmannen som tycks komma från en annan civilisation eftersom det han gjort är det ingen som förstår.

Förstå mig rätt, både Eklund och Fritzls handlingar är vidriga, men jag tror det är symptom på en sjuk helhet snarare än två abnormala avvikelser.

I Med uppenbar känsla för stil ges en genial beskrivning av våldshetsen i alla former av kollektiv manlig fostran som, när den tas för långt, dvs när någon tolkar den mer bokstavligt än vad som var menat, får förödande konsekvenser. Överträdaren av den osynliga gränsen stigmatiseras av omgivningen medan han undrar vad det egentligen var som hände, han löpte ju bara våldslinan ända ut.

Jag vill ge Stephan Mendel-Eks bok till alla män jag känner främst för att den lyfter frågan om det manliga privilegiets baksidor till en strukturnivå och lyfter skulden och ansvaret från den enskilda individen. För är det något som blir svårt i diskussionen av privilegier är det den privilegierade gruppens ofta defensiva inställning och blindhet inför the bigger picture. "Men jag diskar ju" - argumentet och Pär Ström klassikern "De senaste 20 åren har jag känt mig beskylld som man av media". Det är inte ditt fel som man när det sker en våldtäkt eller en kvinna blir misshandlad i en nära relation eller vad som helst annars som är misogynt upprätthållande, men det är ditt ansvar som man lika mycket som kvinna att reflektera över hur du reproducerar de större strukturer som skapar dessa beteenden.

Idealism FTW.

Vikten av representation, gubbar och en skymfad Kylie

Representationer är viktiga. Vilka möjligheter och begränsningar du tycker att du har beror på vilka representationer du omger dig med eller omges av. Ett tydligt exempel är om man som tjej läser mp3-bloggar, gillar musiken men själv inte känner till några andra tjejer som spelar skivor. Eftersom majoriteten av bilderna som läggs upp på dessa bloggar visar två vitt skilda representationer av män och kvinnor: tjejerna som syns är övergripande snygga och vackra och passivt poserande, killarna står oftast med hörlurar bakom ett mixerbord i en högst aktiv position. Om du då som intresserad tjej går ut och endast möts av män bakom skivspelarna och posande tjejer på dansgolven, så är det ganska svårt att inse möjligheten att själv ställa sig bakom dessa skivspelare.
På samma sätt skulle Natascha Kampusch inte ha kunnat flytt från sin kidnappares hem om hon inte fått titta på teve och läsa tidningar under de åtta år hon satt fånge i en trång källare, hon skulle helt enkelt ha trott att det var ett normaltillstånd om hon inte genom medierna fått veta att det fanns ett samhälle där ute, ett annat sätt att leva. För det är så vi funkar, du blir inte medveten om dina möjligheter om ingen berättar dem för dig. Och på samma sätt ser du bara de möjligheter och positioner som görs tillgängliga för dig.

Därför är det sorgligt med den smygande åter-uppvärderingen av gubbig retorik. Som när Nöjesguidens krogrecenscent skriver en krönika om smakmetaforer och hävdar att han inte kan förlika sig med tråkiga beskrivningar av årgångschampagne som höstlöv utan hellre återger det som "Kylie Minogues svettiga trosor efter ett extranummer i Melbourne". Det undgår väl ingen att han använder sig av det något uttjatade litterära greppet "gubbsnuskig provokation". Jag tror mycket väl att skribenten är medveten om den litterära tradition av att göra kvinnan till den andra som han gör ett försök att skriva in sig i och det är nog att slå in öppna dörrar att låta sig själv gå loss på de sexistiska undertonerna.

Men det verkligt tråkiga är att du som kvinna inte har någon som helst plats inom denna gubbretorik om du inte vill vara en “en ung tjej i en alldeles för kort kjol” som smakar lika gott som en bättre Riesling, och att denna andrefiering känns som ett tydligt utslag av män som hotas av att fler och fler tjejer tar plats i de rum de anser vara reserverade åt sig själva eller andra män. För att hantera hotet sexualiseras kvinnorna för att i slutändan förhoppningsvis skrämmas bort från de öronmärkta områdena eftersom de enda representationer, och därmed positioner, som ges är de passivt sexualiserade och aktörslösa "unga tjejerna i alldeles för kort kjol".
Plus det faktum att denna ansvarlösa gubbighet är så fruktansvärt gjord, är det inte dags att ta ställning och stå för något på riktigt istället för att gömma sig bakom urvattnade klichéer och pastischer?

Det är de små sakerna i livet

Jag måste delge min glädje över de små omvälvande skeendena som stärker. I söndags kväll gick jag i ett sällskap om 2 kvinnor och 3 män ut och åt i Barcelona, till ett mysigt ganska high-class ställe som jag nu glömt vad det heter. När vinet kom och servitrisen höll på att korka upp flaskan sa min manlige vän S på svenska "nu hade det varit typiskt om hon hällde upp till någon av oss män först för att smaka" och min lycka var total när hon istället hällde upp åt kvinnorna först och poängterade " the ladies first".
Nu skulle man som cyniker kunna säga att hon förstod svenska eller åtminstonde förstod betydelsen av det S sa, men om är optimist, som jag, måste man istället se det extremt vackra i att en servitris i Barcelona(obs! inget klassförakt bara en uppskattning av medvetenhet utanför akademin) ser betydelsen i de små handlingarna och lägger värde i att försöka ändra dem för att i det långa loppet ändra något större. Det var också därför jag tackade henne för den subversiva handling hon utfört, något jag hoppas gick fram trots hennes knackiga engelska, i vilket fall log hon stort precis som jag.

Apropå Tiinas utbrott på promotionsfesten (eftersom jag idag röstar på henne som månadens Malmö/Lunda-bo) som möjligtvis var ett retoriskt dåligt drag eftersom det gör det väldigt mycket lättare för haters att konstruera henne som galen, irrationell och till och med avskriva hela genusvetenskapen som en manshatande lära för hysterikor. Det sorgliga är att det finns så mycket hat därute, anti-feministiskt initiativ, bevara kärnfamiljen osv.
För kanske ett halvår sen gjorde jag misstaget att kolla på svts "Beckman, Ohlson och Can" där bland annat Pär Ström och Maja Lundgren diskuterade maskulinitet och manlighetens kris vilket slutade i att jag med hjärtklappning skrev upprörda inlägg på svts internetforum. Det gick liksom inte att pedagogiskt förklara och få respons av dem som ställt sig på "andra sidan". Internet tar väl i för sig fram det sämsta i de självutnämnda småpåvarna och får en lätt att bara stanna kvar i sin egen semi-upplysta ankdamm. Men någonstans måste man väl kunna bygga den där bron?
Det är så lätt att göra det lätt för sig. I DN häromdagen skrev Nina Björk att våra grundläggande behov i dagens samhälle redan är tillfredsställda och att vi därför tvingas lita bara på vårt begär. Man famlar i blindo efter nästa kick eller nästa trygghetsgarant, bostadsrätt och extrapris på coop forums ekologiska sortiment. Göra sitt i det lilla, bekvämlighet, och visst ska man få ha lite roligt åt lite traditionellt och harmlöst spex? Man måste ju ha humor.
Och nej, jag säger inget nytt men nånstans måste någon säga det igen för om saker och ting verkligen hade ändrats hade Tiina inte konstruerats som den kaustiksoda hon uppenbarligen fungerar som. För ja, humor är ett maktmedel det också - om du inte skrattar är du tråkig, torr och rabiat - om du skrattar med har du helt plötsligt approvat till en rad helt andra antaganden som du aldrig ser vidden av förrän långt senare. Damn if you do damn if you don´t. Klassiker bland härskartekniker.

Och kanal 5 visade idag ett reportage om "lydiga fruar" som räddat äktenskapet genom att kapitulera helt och fullt under sina män.
Kan man låta bli att se det större perspektivet?

"Det är fullt möjligt att vara både mjuk och stark, och man behöver inte vifta undan saker som bekommer en illa: det är att anpassa sig till ett hårdhetsideal som riskerar att få en att brista"

Att läsa om Myggor och Tigrar den här veckan har verkligen gjort mig knäpp, alla som också läst den borde hålla med mig. Det är den där balansen mellan att se maktstrukturer och att samtidigt ignorera dem för att våga ta sig någonstans överhuvudtaget i livet. Jag har försökt och försöker fokusera på de viktiga värdena (de som faktiskt betyder något- kärlek, respekt, ömsesidig medmänsklighet, politiska värderingar and all that) och se det statusladdade, godtyckliga som något sekundärt och förgängligt men ändå njutbart. Det har tagit mig en bra bit på vägen men den där paranoian, när den slår in slår den hårt.

Går det att vara på sin vakt och vara lyhörd för makt- och privilegieskiftningar samtidigt som man tar den där platsen man så innerligt förtjänar? Eller är de enda utvägarna att antingen ge efter för nojjan, gå under jorden och enbart kritisera utan att själv producera något bättre, alternativt att kasta sig in i saker med tunnelseende och sen riskera att framstå som naiv?

Jag vill vara både och, allting hela tiden. Som bästa Housewifes-Adeline sa: oberoende av personens visitkort eller position så måste man våga, men komma ihåg att alltid behålla sin ödmjukhet. Lyssna inte på din osäkerhet, bara så pass mycket att du vet hur du ska omintetgöra den.

”Jag är ingen åsiktspolis eller så kallad förtrycksobservatör, jag försöker bara beskriva ett skeende. Jag beskriver det för att jag tror att den på ytan civiliserade kulturvärlden ställde mig inför krafter – både inre och yttre – som av någon anledning bryter ner… kanske inte alla kvinnor, men de kvinnor som av en eller annan orsak betraktas som hot. Och att det därför är viktigt att så noga som möjligt beskriva den dubbelmoral och snåriga process som höll på att göra mig galen. Och att under det arbetet försöka urskilja vad som är vanliga litterära avundsmekanismer, och vad som riktar sig specifikt mot en kvinna som sticker upp för mycket. Utan att idealisera mig själv. Skilja inre demoner från de yttre. Är det lätt? Nej, det är svårt. Jag uppfattade det som att en historieskrivning drog igång, att jag hade den rakt framför mina ögon, att leden slöt sig och stampade för att skrämma bort mig.”

Jag läser om Myggor och Tigrar och ryser. Det är så väldigt genialt och frågan är hur jag ska skriva den här uppsatsen utan att förlora mig i resonemangen.

Hur allt hör ihop och är sammansatt

Det finns fortfarande ett rådande konsensus om att det existerar en objektivitet och ett rent och sunt förnuft. Som om vi alla var födda och därmed tilldelade varsitt sinne som avgör vad som är bra eller dåligt, sant eller falsk, och som varirerar i funktionsförmåga från person till person. Och som att detta sinne någonsin skulle kunna vara frikopplat från resten av de känslor och intryck som styr varför någonting tilltalar en extra mycket eller extra lite. Att jobba professionellt med något lättjefullt som nöjesjournalistik, klubbarrangerande eller vad som helst annat som "gemene man" ser som avkoppling och icke-vardag och att ta det på allvar som den yrkesroll det är, men att helt koppla bort sina politiska värderingar i sitt arbete i tron att det inte spelar någon roll eftersom det "bara" handlar om nöje, eller "bara" handlar om estetik. Att tro att ens handlingar står fria från den kontext man befinner sig i, att agera som om samtidsströmningar inte påverkar en och att anse att man själv odlat sin smak i ett vakuum oberört av de sociala förutsättningar som format en och fortfarande formar en. That's just plain stupid.

Det går inte att begränsa sina värderingar till ett tyckande om parlamentarisk politik eller till ett fördömande av vidriga våldtäktsdomar, du måste hela tiden börja där du står. Och att säga att det är bortskämt eller priviligerat att kritisera det svenska, ett av världens mest jämställda, ett av världens mest demokratiska, samhälle är att totalt ha missat poängen. Då hamnar man i den postkoloniala problematiken av att vilja rädda ett förtryckt folk mot dess förtryckare, när man i själva verket endast tvingar på dem en västerländskt konstruerad rationalitet samtidigt som man hela tiden reproducerar den egna diskursens maktstrukturer, vilka i sig själva är ömsesidigt delaktiga i den koloniala statens orättvisor.

Inte för att vara holistisk men allt du gör hör ihop, det är samma kaka bara olika bitar. På samma sätt som var och hur du festar påverkar andra delar av ditt liv och andra delar av samhället. Med det inte sagt att jag är det perfekta exemplet på någon som implementerat en vilja till förändring helt och fullt, men jag jobbar på det. Bra och smart energi föder bra och smart energi helt enkelt.