Alltså inte för att vara sån, men det verkar vara lite för lätt att sitta i kritvita Sverige och vara 'skämtrasist' utan att tänka på vad det konnoterar i alla andra sammanhang än den egna gruppen. Men det blir liksom ganska så pinsamt så fort man höjer blicken bara lite över lilla lilla Sverige och inser att det är något osunt, nästan kvävande, bland de där nio miljonerna som gör att folk får storhetsvansinne.
Och nej, jag hatar inte Sverige nu, jag efterlyser bara lite perspektiv. Att befinna sig i en stad med 12 miljoner invånare ger en ganska bra bild över hur litet Sverige och det svenska är och hur godtyckligt vissa interna värderingar och hypar kan te sig i det stora hela.

Herregud idag på tavlan i ett av mina klassrum, under 'please dont erase':

"Interested in Pre-law?!
Rush Phi Alpha Delta
UCLA's coed pre-law Fraternity
Where professionalism meets brotherhood"

Kan man hymla mindre med att man är ett ryggdunkarsällskap? Eller det är väl snarare det man inte hymlar med. Jag förvånas lika mycket varje gång över hur öppet fallosdyrkande hela fraternity verksamheten är, hade varit ärligare om de bara från början kom ut öppet med vad de egentligen dyrkar - 'testosteron, testosteron, testosteron; kuk, kuk, kuk'. Herre vad förstörd man hade blivit av att växa upp som man i en västerländskt kuk-dyrkande kultur som denna - kudos till de som överlever med den icke-patriarkala hedern i behåll.
(med det inte sagt att lättare som kvinna, bara olika svårt)

parentes

I ett försök att återta kollen på svensk populärkulturell debatt, som jag varit frigörande bortkopplad från den senaste tiden, ramlade jag in på Rodeos hemsida och alltså, vad har hänt? Okej att jag aldrig varit intresserad av mode avsevärt, men jag har ändå någonstans tyckt att Rodeo lyckas göra det måttligt intressant tillsammans med tidvis skarpa popkulturella analyser. Men hur artsy det är må vara nu, blir det utan analys bara outhärdligt ointressant.
Det mest tydliga exemplet är bloggen skriven av Milk/Signe - liksom vad tänkte ni här? ja,vissa av bilderna ser ut att appellera till en mer konstmedveten mode publik, men texterna till tar ner det hela till metrobloggsnivå - utan någon mer tanke bakom än att berätta om känslolägen, shopping och killen blir det totalt meningslöst och fördummande.

Och känns det inte lite, bara lite, osoft att naiva unga kvinnor ges utrymme på en sida som Rodeo att hålla låda a la modeblogg med enda skillnaden att deras 'dagens outfit' är lite mer arty. Harmlöst som harmlöst och i slutändan blir ingen hotad av obekväma sanningar eller åsikter eftersom den här sortens bloggande är smärtsamt fritt från all sorts verklig åsiktsyttring.

Människor som konsekvent har en okritisk inställning till världen och samhället måste vara något av det osexigaste som finns. Att bygga sin identitet enbart kring vad man konsumerar och hur man gör detta utifrån sitt kön kan också läggas till på listan.
Hur svårt kan det vara att ifrågasätta? jag kräver ingen genomarbetad akademisk analys, bara ett litet litet ifrågasättande - ska det vara så svårt?

Så jag gjorde det. Åkte till vegas - inte riktigt som planerat dock, det blev ingen ensamvistelse på hotell eller chivas regal i baren, men det var likväl en överväldigande motbjudande upplevelse.

Jag och J tog ett impulsbeslut i söndags efter familjemiddagen i orange county, det här skulle bli som den sociala motsvarigheten till den kaliforniska lyxen av att kunna åka skidor, vandra i öknen och simma i havet på samma dag - från bedövande suburbia (the OC), via Downtown LA till Las Vegas - ett kulturlöst dionysiskt paradis.

När man kommer körande på kvällen består den sista timmen av motorvägen innan Vegas av becksvart mörker, man är omgiven av tom och kompakt öken. Sen helt plötsligt, som från ingenstans, tronar staden i all sin neon och excess fram ur mörkret och innan du vet ordet av är du mitt uppe i kaoset på the strip och håller på att bedövas av visuella intryck. Allting lyser, glittrar och blinkar i Vegas, till och med McDonalds och Jack in the Box skyltarna blinkar i evighetscirklar av neon.

På vänster sida tornar Luxor upp sig - hotellet som är byggt som en pyramid med en replika av sfinxen framför; sen New York New York - en enda byggnad som från utsidan ser ut som New York's skyline, framför en avbild av frihetsgudinnan; sen Excalibur som är byggt som ett slott - ett riktigt sagoslott och dom har till och med piratskepp i den artificiella sjön utanför; sen Paris - det falska Eiffeltornet och den falska triumfbågen som båda är anslutna till 'boulangeriet'; det fortsätter med the Venetian - en enda stor replika av Venedig - utanför och genom hotellet går kanaler där man kan åka 'autentiska' gondoler. Och mitt emellan dessa förvridna avbildningar av platser någon annanstans pumpas neonet och ljuset och 'festen' ut över över allt.

På dagen är det ännu värre - då blir sprickorna i fasaden så mycket tydligare och i den gassande solen måste du slå dig fram på trottoaren för att inte fastna för länge bakom eftermiddagsberusade amerikaner. Las Vegas är som musikfestival accelerat till 110 procent - människor åker inte ens dit under svepskäl som musikintresse - de är där för festen och festen bara. På gatorna går människor ur alla åldrar och dricker alkohol i långa plastglas, hetsande mellan olika slot machines, bufféer och drinkerbjudanden; inuti kasinona finns inga fönster och inga klockor, det är en bisarr parallel verklighet där tiden inte ska existera - det spelar ingen roll hur mycket klockan är, hur högt solen står, du kan spela ändå, dricka ändå; och trottoarerna är kantade av män och kvinnor i t-shirts med texten "girls for you direct - call this number" som desperat försöker trycka reklam för prostitution i händerna på dig.
Staden stockar sig i halsen och framkallar klökningar men ändå kan man inte riktigt låta bli att älska att hata det.

Needless to say spelade vi inte alls och lyckades till och med med att bara konsumera endast en margarita från Las Vegas' mångmiljonindustri; vi satt istället inne på vårt Travelodge motellrum och drack hemmagjorda GTs för att så gott det går förbereda oss på kaoset och vansinnet. Sen gick vi mitt i natten genom de nästintill tomma kasinona som övergivna tedde sig nästan ännu sjukare - vi fastnade inne i Planet Hollywood's falska utomhus köpcentrum som är uppbyggt ungefär som i the Truman show med låtsas torg och en målad blå himmel precis på gränsen till verklighetstrogen, vilket ledde till extrem klaustrofobi istället för den tanke om öppna vidder som det var tänkt skulle förmedlas.

Jag råkade höra ett möte mellan två män och en eskort flicka vilket berörde mig på en nivå jag inte ens trodde var möjligt. Där och då förkroppsligades hela den orgie i konsumtion och accelererande kopior och fetisherade mänskliga relationer som är Las Vegas. Det blev alldeles för mycket. Och då hade vi till och med undvikit de värsta delarna och bara hunnit se fyra gogodansare (jag hade velat intervjua en av dem och fråga ut dem om livet på den sidan, det såg så surrealistiskt märkligt ut att se dem dansa på stripstängerna mellan spelborden - som om de själva var en pastisch på det dom gjorde, mekaniska rörelser upp och ner och mimade ansiktsuttryck - att något som är tänkt att vara bara sexigt kan framstå som så asexuellt).

Att lämna Vegas efter ett och ett halvt dygn kan vara en av de bästa saker jag gjort. Men ändå, att få förenas i avståndstagandet av allt det vidriga är en fin upplevelse ( definiering av motsatsar är ju trots allt den tryggaste självdefinieringen).

Alltså det här med att börja avgöra själv om något känns inspirerande, bra eller meningsfullt och inte bara 'gå på' den kontext man befinner sig i's definition av vad det är. Såhär på andra sidan jorden kan jag ju säga att det är mycket som känns totalt jävla oinspirerande i Sverige (som manligt dominerade musikmagasin, ng-fester, party pics, och allt som är så internt att det förlorar all mening så fort man tar bara ett litet steg bort ifrån det).

Om du inte redan läst, gör det nu --> HRO.

Ja, herre. Då var man kär och inspirerad. Det är lustigt vad individualism kan göra med en, jag börjar mer och mer skylla min brist på uträttade storverk på jantelagen och den svenska skammen. Tänk att man kan bli så lycklig av excessiva amerikaner!

Comic relief - för att ett gott skratt förlänger livet

BUSTs analys här.

Den här artikeln fick mig precis att tappa allt intresse av att på något sätt utöka mina kunskaper om det så kallade "twilight" fenomenet - självutplånande tonårstjejer gör ont i hjärtat.

Delvis också eftersom jag för tillfället, av oklara anledningar, läser en kurs på tema evolutionspsykologi och massmediala bilder. Nivån är hittills ganska ojämn men lågmärken har varit redogörelser för teorier om färgen röds universella betydelse som symbol för sex, och då har jag har bara haft två föreläsningar än så länge.
Jag har redan protesterat högljutt mot det heteronormativa i det hela (vilket bemöttes med respekt men ganska luddigt - evolutionspsykologin har inget riktigt sätt att förklara homosexualitet men vecka 5 kommer två gästföreläsare från GLIDE - Gays and Lesbians Initiating Dialogue for Equality, hur nu dom kommer förklara det?) men samlar fortfarande material för kritik av sexismen.
Det känns lite som att ligga med fienden men jag tänker att det kan ge mig en utökad syn på sakernas tillstånd alternativt utveckla och finslipa min argumentation.

Avec toi cheri, la vie est belle

Jag tänkte säga nåt om året som varit och om det som komma skall, men orkar inte riktigt se bakåt eller framåt. Vad som är talande är dock att jag här i Sverige nu mest känner skam medan jag i USA skulle vilja säga att jag får blomstra i mitt kaos. Troligtvis säger det mest om mina interna stridigheter men också något om kulturella koder och något om svensk ängslighet i kontrast till explicita (amerikanska) uttrycksformer. Sen kan man ju generalisera vilt utifrån det här vilket väl mest är onödigt för på riktigt är allt ju mer nyanserat och komplicerat. Men sen blir jag orolig och undrar om jag blivit påverkad av en sorts amerikansk narcissism och i själva verket är på väg att bli en fullfjädrad egocentriker och att skammen nog egentligen är ett ansvar, ett ansvar för något jag glömt bort som gör att jag borde omfamna den där skammen, ta min del av lasten och sluta älska mig själv så mycket. (för då kanske det inte finns kärlek kvar till alla andra). Gråskalan var är du? det är ju så dumt att bli dikotom.
Men, appropå dualismer:

Alltså jag vet inte, men det är någonting med det här "vad är viktigt i livet" som ibland kan kännas ganska kontingent (föränderligt). Jag brukar tycka att jag har ganska bra koll på vad som är viktigt i livet för mig, speciellt nu när jag befinner mig i ett sorts limbostadie av att inte höra hemma någonstans kan jag i korta ögonblick se alldeles klart vad jag har behov av och längtar efter, men också ambivalenta känslor över att om drygt en vecka återvända till LA - känslor som kommer ändras och bytas ut många gånger. Men i det här vet jag att det faktum att jag ska åka till "LA" inte har särskilt stor betydelse, alltså jag kan fylla staden med vilken symbolisk mening som helst men i slutändan är det inte det som räknas, det är vilket liv jag lever där och hur jag lever det som betyder nåt.

Nå, fint så kan man tycka. Ja, i de flesta fall. Men det blir bara så fruktansvärt irriterande när man stöter på människor som gör allt för att framhäva och perverst romantisera vissa attribut av sina liv så att de framstår som något de inte är. You know the kind - alla de som bott i Berlin ett halvår, jobbar i "häftig butik", driver en "häftig" klubb osv. och tycker att det gör dem väldigt speciella. Problemet är alltså inte att de gör de här sakerna (majoriteten av mina nära vänner fyller upp någon av dessa kategorier) problemet är att det finns en viss skara människor som tror att dessa saker ger dem ett extra mervärde i livet som gör dom lite mer unika, lite lyckligare, lite bättre. Och fine, dom kan ju få hålla i sina attribut krampaktigt och leva sina halvdana liv (för det är just det dom är, halvdana ofta utan riktig substans), men det smittar.

Det är precis samma princip som med snåla människor, jag har inga problem att bjuda på saker och mig gör det inget om jag aldrig får tilbaka den där tjugan eller om jag råkar betala lite mer då och då, någon annan gång är det nån annan som bjuder mig. Men att dela en notan med den sortens person som räknar varje 50-öring är outhärdligt för jag blir likadan - varje liten krona ska räknas fast att jag vet att det inte betyder något och inte gör någon skillnad.
Likadant med livsattribut och det här att hela tiden "representera" livet - jag vet att det inte spelar någon roll men så fort jag träffar någon som bryr sig om petitesserna och tillskriver till exempel omgivningar ett värde de inte har, så känner även jag ett behov att hävda mina mervärden som om de faktiskt betydde något, fast att jag egentligen bara vill skrika ut att det är känslorna och insikterna dom generar som betyder något - inte attributen i sig själva. Innehållet inte förpackningen liksom.

Helt ologiskt räknar jag in dessa människor i samma kategori som "vänner" som snor ens kärlekar och människor som bryr sig för mycket om inredning och små saker. Min tes går nämligen såhär: om man spenderar tid och energi på att bli upprörd för att bokhyllan inte matchar soffan eller har en alldeles för anal relation till smuts och annat - då behöver man terapi inte ännu ett besök på ikea, då är det något annat som gått fel. Samma om man konsekvent sätter sina sexuella begär framför vänskap.

Alltså: du kommer inte att bli lycklig av att flytta till Berlin/NYC/LA/SF whatever eller av att känna de där människorna, jobba på det där stället, äga det där plagget om du inte redan är det, eller har det i dig. Kom ihåg: "once you get the blanket thing, you can relax, cause everything you could ever want or be - you already have or are".

Alltså: STAY TRUE