Alltså jag vet inte, men det är någonting med det här "vad är viktigt i livet" som ibland kan kännas ganska kontingent (föränderligt). Jag brukar tycka att jag har ganska bra koll på vad som är viktigt i livet för mig, speciellt nu när jag befinner mig i ett sorts limbostadie av att inte höra hemma någonstans kan jag i korta ögonblick se alldeles klart vad jag har behov av och längtar efter, men också ambivalenta känslor över att om drygt en vecka återvända till LA - känslor som kommer ändras och bytas ut många gånger. Men i det här vet jag att det faktum att jag ska åka till "LA" inte har särskilt stor betydelse, alltså jag kan fylla staden med vilken symbolisk mening som helst men i slutändan är det inte det som räknas, det är vilket liv jag lever där och hur jag lever det som betyder nåt.

Nå, fint så kan man tycka. Ja, i de flesta fall. Men det blir bara så fruktansvärt irriterande när man stöter på människor som gör allt för att framhäva och perverst romantisera vissa attribut av sina liv så att de framstår som något de inte är. You know the kind - alla de som bott i Berlin ett halvår, jobbar i "häftig butik", driver en "häftig" klubb osv. och tycker att det gör dem väldigt speciella. Problemet är alltså inte att de gör de här sakerna (majoriteten av mina nära vänner fyller upp någon av dessa kategorier) problemet är att det finns en viss skara människor som tror att dessa saker ger dem ett extra mervärde i livet som gör dom lite mer unika, lite lyckligare, lite bättre. Och fine, dom kan ju få hålla i sina attribut krampaktigt och leva sina halvdana liv (för det är just det dom är, halvdana ofta utan riktig substans), men det smittar.

Det är precis samma princip som med snåla människor, jag har inga problem att bjuda på saker och mig gör det inget om jag aldrig får tilbaka den där tjugan eller om jag råkar betala lite mer då och då, någon annan gång är det nån annan som bjuder mig. Men att dela en notan med den sortens person som räknar varje 50-öring är outhärdligt för jag blir likadan - varje liten krona ska räknas fast att jag vet att det inte betyder något och inte gör någon skillnad.
Likadant med livsattribut och det här att hela tiden "representera" livet - jag vet att det inte spelar någon roll men så fort jag träffar någon som bryr sig om petitesserna och tillskriver till exempel omgivningar ett värde de inte har, så känner även jag ett behov att hävda mina mervärden som om de faktiskt betydde något, fast att jag egentligen bara vill skrika ut att det är känslorna och insikterna dom generar som betyder något - inte attributen i sig själva. Innehållet inte förpackningen liksom.

Helt ologiskt räknar jag in dessa människor i samma kategori som "vänner" som snor ens kärlekar och människor som bryr sig för mycket om inredning och små saker. Min tes går nämligen såhär: om man spenderar tid och energi på att bli upprörd för att bokhyllan inte matchar soffan eller har en alldeles för anal relation till smuts och annat - då behöver man terapi inte ännu ett besök på ikea, då är det något annat som gått fel. Samma om man konsekvent sätter sina sexuella begär framför vänskap.

Alltså: du kommer inte att bli lycklig av att flytta till Berlin/NYC/LA/SF whatever eller av att känna de där människorna, jobba på det där stället, äga det där plagget om du inte redan är det, eller har det i dig. Kom ihåg: "once you get the blanket thing, you can relax, cause everything you could ever want or be - you already have or are".

Alltså: STAY TRUE

Like a child

När jag pluggar brukar jag sortera itunes biblioteket efter tid och lyssna igenom ungefär alla mixtapes jag har. Så igår slumpade det sig så att jag skrev tenta till en dryga timme lång Carl Craig mix som några minuter in i mixen går över i Junior boys "Like a child". Detta fick mig osökt att lyssna igenom hela "So this is goodbye" skivan som jag inte lyssnat på på evigheter, och det är så konstigt för just med den skivan har jag ett så distinkt minne som man bara kan ha med vissa låtar, sådär så de känns som representativa för inte bara en speciell era i livet utan till och med ett specifikt tillfälle.

För snart två år sen var jag på väg hem från mitt allra första besök i Berlin, det var bara ett weekend-långt besök med anledning av en väns spelning på Magnet. Vi kom fram fredag kväll, festade hela helgen och sen var jag tvungen att åka hem själv måndag morgon för att hinna till en föreläsning. Jag hade sovit i en kompis loft där de stängde av värmen på nätterna och jag minns precis hur jag gick upp tidigt efter alldeles för lite sömn och det var kallt och mörkt och helt svart ute under hela vägen från Kreuzberg till Tempelhof. Jag tog till och med fel U-bahn och fick byta ett par gånger på vägen dit. Sen lång lång väntan på flygplatsen eftersom det självklart var ett lågprisbolag, vakuumväntan när man är sådär körd och tom i huvudet som man är på måndagmornar. Och hela tiden Junior Boys på repeat, nu när jag lyssnar på det ser jag fortfarande den där gråa soluppgången över flygfältet och minns den guppiga flygingen som om det var igår. Och hela tiden grått, grått, grått och någon sorts stillastående, pausande ångest och betraktande begrundande ifrågasättande av livsval och möjligheter.

Det som är så bra med det här är att jag minns och jämför med idag och kan vara så jävla glad eftersom jag är någon helt annanstans nu och mår avsevärt mycket bättre. Jag vill inte säga att det bara är solen (även om avsaknaden av gråhet och kyla nog gör sitt) utan ansvar, utveckling och insikt. and I don't wanna get all spiritual on you men sanningen är att, fan jag vet inte sanningen men en sak som är sant är att så fort du börjar ta dig själv och andra på allvar, om du lär dig att stå över dig själv och släppa alla pettitesser och släpper kontrollen - då börjar det hända saker.
Jag skulle vilja städa bort all cynism ur mitt liv till förmån för de riktiga värdena. Och det är nog nu jag ska ta upp min mailkonversation med Maja Lundgren och fråga henne hur jag, livet och världen bäst bör utvecklas. Tror hon kan vara rätt person.

(är detta lycka? eller bara lite småkåt uppspelthet? either way är det underbart)

ursäkta tjatet om kaotiska kvinnor, jag kan bara inte släppa det, dem(?). och jag är säker på att det inte bara handlar om någon sorts narcissistisk identifikation, det handlar om att du som kvinna alltid blir dubbelt bestraffad. sen är frågan om någon som helst (man också) kan både ha kakan och äta den? men det är det där med att göra motstånd mot det patriarkala som hindrar och håller tillbaka, samtidigt som man vill vara snygg och förföra det (eller i alla fall någon). och att det i sig kan ge en sorts makt.

(kanske var det det girl power egentligen handlade om?)

om det är högst ofeministiskt och okorrekt att använda sig av sexualiserad femininitet för att få igenom sin vilja eller inte är i själva verket inte relevant - det är nog snarare så att kvinnor så fort de ruckar lite på den där gränsen (som karaktäriseras av suddighet, abstrakt och otydlig) inte så sällan blir bestraffade.



och det är det Courtney lyckas representera så bra - hon gör fel och gör motstånd och uppror men längtan efter snygghet, sexualitet och att behaga övervinner på nåt sätt och hon står där anorektisk och sönderknullad av världen som skapade henne.

en antites i sig själv - vem kan låta bli att identifiera sig med det?

Igår träffade jag en paparazzi som fotat Courtney en del och som sa att hon verkar trevlig. Känns fint eftersom de flesta andra säger att hon är galen, men galenskapen är väl också en definitionsfråga, som alltid.


Annars kommer Britneydokumentären på söndag bli väldigt väldigt spännande.


Så ung och oskyldig back in the day, och så nu med dokumentären om hur hon är fånge i sitt eget liv - twistarna blir bara sjukare och sjukare. Det är som om Britneys liv accelererar i 110 och reproducerar sig och förvandlas till nya saker om och om igen (Crossroads går på teven i bakgrunden i detta nu). Det spelar ingen roll om det är regisserat eller inte - det är i vilket fall en jävligt bra show.

OMG OMG OMG vad det här är spännande! Malmö känns just nu väldigt mycket intressantare än LA!

Annars ville jag mest fortsätta på tidigare kritik av "superbröllopet", det kan ju lätt kännas som att kasta sten i glashus när man befinner sig i vad som i många fall räknas som ytlighetens huvudstad, att klaga på att Aftonbladet för en gångs skull (?) gör en sån grej.
Och ja,det är mycket köttet före tanken här - skulle nog säga att det går i köttet-ande-tanke, fast också att varje kategori har sin krets.

Men vill ändå säga att jag till stor del har lyckats undvika köttet (försvarsmekanism: ignorera och försöka avsexualisera de rum som annars stinker för mycket av sexualitet på fel plats, sort och sätt) och fastnat kvar på anden. Som om för mycket kött måste trängas bort med spiritualitet. Det blir nästan omöjligt att kommunicera i sina (mina) egna referenser.

Svårt att sätta upp en mur men lika viktigt att hålla den uppe?

Ja, mycket snack och lite hockey här alltså, kanske blir några smaskiga detaljer när det inte känns lika tätt inpå.

I alla fall - längtar efter tanke, närhet, intellekt utan pretention.

I wanna be the girl with the most cake

Damn if you do damn if you don't, eller - att typecasta sig igenom livet.

Varför Aftonbladet? varför? 

Okej det kommer alltid finnas äckliga gubbar och mycket yngre kvinnor, men varför väljer Aftonbladet att ge så här mycket publicitet åt ett par ingen ens vet vem det är? Nästa steg i amerikaniseringen av skvallerjournalistiken? Det naturliga steget efter Blondinbella? 

I vilket fall säger uppslaget om "Superbröllopet" och bildextran som visar "kyssen och bröllopslyckan" att det enda du som tjej behöver göra för att bli lycklig är att bli snygg och hooka en miljardär (miljonär funkar nog också) - du får lyx, pengar och ett superbröllop (det ultimata livsmålet) och kompisar som Bill Gates och Ulf Ekberg. 

I ingen av de 6 artiklar som skildrar bröllopet nämns brudens sysselsättning, bara att brudgummen från början var en vän till hennes föräldrar. Jag tänker på Carros artikel i senaste Bang och på hur rätt hon har, köttet HAR besegrat tanken. Och på ett så smaklöst sätt också.

En stor del av de yngre tjejer jag träffat här i USA är besatta av bröllop - "if you ain't got a ring on your finger it's not worth it" låter inte lika konstigt här som hemma. 

Vad är det med giftemål som självändamål med livet? Jag trodde vi var way past that, självförverkliga dig själv på egen hand inte genom någon annan (aka "du måste älska dig själv för att älska någon annan")

BTW: Igår hittade jag en väldigt intressant blogtråd om huruvida L-words karaktär Niki skulle representera verkliga livets Lindsay Lohan. 

Niki är den officiellt straighta skådespelerskan som i hemlighet har ett förhållande med Jenny, sen med Shane. Författaren till tråden var övertygad om att plotten egentligen handlar om Lindsay (Shane skulle då vara Samantha) och att ryktena om Lindsay vilda sexliv och nymfomani bara varit konstruerade av hennes PR -team eftersom Lindsay i själva verket "alltid" varit gay.

Men nu är sidan spårlöst försvunnen och jag kan inte annat än att bli konspiratorisk. Är det Lindsays homofobiska pappa som haft ett finger med i spelet? eller är det bara den sjuka sjuka världen..?

En tanke bara, jag läser om Drömfakulteten och läser samtidigt Andy Candys text om Candy Darling i senaste Bang - varför är det så tyst om hur Andy Warhol utnyttjade marginaliserade människor för sin konst? Andy Candy statuerar liksom i förbifarten att Candy Darling puttats in i den transsexuella offerrollen och för evigt är den karaktär som Warhol definierade henne som. Och i kombination med Valerie Solanas omreviderade öde blir det självklart på vilket sätt Warhol profiterade konstnärligt på andras utanförskap.

När jag var på Modernas Warhol utställning i våras och råkade höra en guide berätta om hur galen Solanas var som sköt honom hade jag en stark lust att avbryta och kommentera det unisona hyllandet av det manliga geniet som stockade sig i halsen. 

Warhol har länge fått passera som ett alternativt och missförstått geni, subkulturella kids (och icke-subkulturella på senare år) av alla dess slag har omfamnat Campell's och Marilyn så det står härliga till. Men ju mer som uppdagas och för varje Warhol utställning (med "ny" vinkel eller ej) ju tråkigare blir hans konst och desto tydligare hans likheter med andra överskattade manliga genier genom tiderna. 

Snart kommer väl en "walk the line" - aktig film om hur god han var som manipulerade Valerie, Edie och de andra.

Don Draper.
Tänk att få vara en sån stilig man i sina bästa år med ett blytungt känslomässigt bagage som han på ett alldeles fantastiskt sätt lyckas förtränga till intenhet.
Livet är det som är framför dig, inte bakom.
Åh att få göra manligheten på det där svala, eleganta sättet med bara en liten liten bit ödmjukhet som gör det mitt på pricken fläckfritt. Att kontrollera det excessiva - allt som sticker ut, allt som är för mycket.

I.e. min hatkärlek till minimalismen. Titta på honom - kan man annat än älska det? men vill inte ha - bara vara. (identifikationen)