sverige, jaget och världen

Blev inspirerad, återkommer snart med lista; annars: läser Cora Sandels Alberte och känner igen mig, njuter.

Tyckte ändå Sonic Youth utställningen på Malmö konsthall var fin, den där enkla och arga rockestetiken som de personifierar är nog den enda rockestetik jag klarar av. Mest för att den påminner så mycket om det direkta konstuttrycket jag drömde om som 17-åring, långt innan cynism och känslan av att 'allt-är-redan-gjort-någonannanstans-ändå' - när alla starka känslor var tvungna att komma ut och det var okej att det var rörigt och kaosartat och blodigt, det behövde inte finnas distans.
Det är också vad jag älskar så mycket med USA - den till synes distanslösa hållningen till konst och kreativitet. Okej att det finns extremt många amerikanska cyniker på ett sätt, men det är cynism med passion, inte cynism för att passa in i gruppen (ja, generaliserar vilt här, men det är känslan, stämningen, jag refererar till - inte individer). Att tänka med hjärtat.

Men sen är det ju Sverige och livet som är så lätt här: jag borde nästan skämmas som inte omfamnar det, som inte bara tar emot tryggheten och säkerheten med öppna armar.

Att vara 'hemma' är så fruktansvärt mycket lättare när jag vet att det inte är för alltid. Den svenska ängsligheten och ångesten som jag tror kommer med den (kan också vara privata skäl, men inte bara, det kan inte bara vara det, försiktigheten är för stor). Kvävningen går att undgå när den bara behöver observeras, inte levas.

Gud, att vara i Sverige är just nu är ett konstant pendlande mellan en uppskattning av det liberala och intelligenta samtalet som känns mer som en självklarhet än undantag, till en motvilja mot det svenska självgoda och världsfrånvända i att tro att något så när generella utalanden kan göras från en så liten plats i världen, som i det stora hela mest är en småstad full av inbördes beundran.

Jag saknar de berusande topparna som utsattheten i det stora landet ger, det är det här lugnet, det här locket som kommer med socialrealismen. Det är ängsligheten och insikten om att man måste dela med sig för att alla ska ha det nästan lika bra, det är ju den som är så fin också och som skapar alla våra, alla mina, möjligheter.

Är jag självisk som väljer att förverkliga mitt jag-projekt? Är det 80-talisten i mig? Borde jag avstå de möjligheter som finns tillgängliga för mig i ren protest mot den alltmer dominerande individualismen i hela världen och inte bara i USA?

Jag legitimerar mitt självförverkligande med att det inte bara innesluter mig utan i stor mån är ett feministiskt, världsförbättrande projekt också. Att mitt jag och min vilja att förbättra och vinstmaximera förutsättningarna för detta jag är inkluderat i det är ju liksom oundvikligt. Och så kommer de där topparna igen och livet känns sådär underbart oförutsägbart och överallt och ingenstans på samma gång, alternativt överväldigande och sorgligt för att allting bara känns så mycket hela tiden. I vilket fall är det inte avdomnat, tillrättalagt eller uppgivet.

Det här verkar så himla mysigt, jag kan knappt vänta (i can't wait - vad är bästa motsvarigheten på svenska? kan inte riktigt hitta nåt som passar lika bra) på att får höra Tiina på radio!

Ah att bli 'vuxen'. Ändå så fruktansvärt skönt att inse att man inte alltid är god - att ha aktörskap nog att ha fel och inte bara utsatthet nog att bli felad.

ska det vara så svårt att hitta innehåll? inte konstigt att man mår dåligt när livet går ut på ett upprätthållande av upprepat, imiterat skitsnack. 'kultur', 'konst' - nej, det är varken eller när det är samma trötta metaforer, samma trötta symboler om och om igen.

men inte nu, nu är det ost och vin till middag, med tanke och intellekt.

är det icke-narcissism eller narcissism? jag tror fokus på sig själv kan vara bra så länge det inte bara är fokus på självet i andras ögon. (det börjar alltid med dig, mig)

aaahh att kapitulera.
hur att styra sitt liv innebär att ge upp all kontroll.
varför är det så jävla svårt att fatta att jag är den enda som har ansvar över förändringen och att saker inte bara 'händer'. dont get me wrong, jag har fattat rationellt ett bra tag nu, men att omsätta till praktik.

jag lyssnar på heterosexistisk r'n'b och mår fantastiskt eftersom det ger mig kuken tillbaka. det är något med att ta det där snuskigt välproducerade och göra till sitt eget istället för att försöka göra något själv som ändå alltid kommer ut halvdant i 'neutrala' smakers standard. att återta makten i maskulinitet utan att inbegripa själva männen.

I dokumentären "Sick: the life and death of Bob Flanagan" skildras performancekonstnären Bob Flanagan, tidigt diagnostiserad med cystisk fibros, som genom utövandet av sadomasochism lyckades leva ända till 43 trots att cystisk fibros patienter normalt bara lever till 25.

Filmen är fantastiskt vacker och sorglig och skildrar inte bara Bob utan också hans partner Sheree Rose och deras gemensamma konstprojekt som pågick under flera år och bestod av dokumentation av deras sadomasochistiska sexliv/liv. Det är deras gemensamma kärleksprojekt och det är omöjligt att inte gråta när Bobs faktiska dödsögonblick skildras och Sheree sitter där med honom i sjukhussängen och ser honom försvinna bort bland kliniskt rena lakan och ett nästan oändligt antal maskiner.

I den allra sista sekvensen av filmen läser Bob dikten "Why", om varför han har de böjelser han har och ger samtidigt en underbar redogörelse över alla personliga, kulturella och genetiska intryck som format hans identitet.



Se den! obs, känsliga tittare varnas för starkt innehåll.

Alltså inte för att vara sån, men det verkar vara lite för lätt att sitta i kritvita Sverige och vara 'skämtrasist' utan att tänka på vad det konnoterar i alla andra sammanhang än den egna gruppen. Men det blir liksom ganska så pinsamt så fort man höjer blicken bara lite över lilla lilla Sverige och inser att det är något osunt, nästan kvävande, bland de där nio miljonerna som gör att folk får storhetsvansinne.
Och nej, jag hatar inte Sverige nu, jag efterlyser bara lite perspektiv. Att befinna sig i en stad med 12 miljoner invånare ger en ganska bra bild över hur litet Sverige och det svenska är och hur godtyckligt vissa interna värderingar och hypar kan te sig i det stora hela.