Inatt drömde jag att jag träffade Maja Lundgren och gav henne en kärleksförklaring. Men till och med i drömmen blev det lite akward när jag skulle säga till henne att hon är så fantastisk för att hon konstruerar sig själv på ett visst sätt för att visa på det subtila. Liksom vem är jag att berätta för henne hur hon konstruerar sig själv. Kan bara inte släppa att jag aldrig gick fram när jag såg henne i kön på Vi Hornstull förra veckan, det var inte riktigt läge helt enkelt. Men nästa gång, då ska ge henne mina ömhetsbetygelser.



Annars har jag blivit utsatt för det bisarra helvete som är ett besök på amerikanska ambassaden som innebär fyra timmars varierad väntan och upprepade visningar av den walt disney producerade filmen "I am america". Människor från alla olika etniciteter (och en handikappad kille) som till stämningsfull musik statuerar "I am america". Min första reaktion var att det var hjärntvätt och jag förfasades över det kommande året fångad i den fula och vulgära amerikanska estetiken som tycktes rinna över av politiska ideologier. Sen insåg jag att den så kallade "neutralitet" som jag och många andra räknar som svensk ju är minst lika ideologifärgad, bara i en blekare nyans. Kanske är det till och med så att vi som svenskar är så pass diskursivt anpassade att vi inte längre ser de bakomliggande maktrelationerna utan istället misstar det svenska för naturligt och "sant". Egentligen är det kanske bättre med en öppen politisk vulgäritet som på så sätt är lättare att förhålla sig kritisk till för att den är så mycket in your face? Jag får väl bara vänta och se.

Ja, jag är idealist.

2 saker bara: Anders Eklund står inför rätta och i DNs ledare diskuteras hur vi måste anpassa rättsystemet så sexualbrottslingarna fångas upp innan de utför så pass grova brott. Själva rättegångsbevakningen fokuserar nästan uteslutande på Eklund som individ.
Samtidigt läser jag, 3 år för sent men ändå (trots 3 år för sent?), Stephan Mendel-Eks Med uppenbar känsla för stil och blir överlycklig över den lättillgängliga kartläggningen av strukturer. Den dominerade manlighetens inneboende våldsnatur och samhällets tysta överenskommelsen om vart gränser går mellan accepterat och icke-accepterat våld.

Slå ihop två och två och det handlar inte bara om enskilda "störda" individer utan om underliggande ideologier. Eklunds ansikte "speglade inga känslor" skriver Sydsvenskan och deltar i medias unisona konstruktion av den alltigenom onde gärningsmannen som tycks komma från en annan civilisation eftersom det han gjort är det ingen som förstår.

Förstå mig rätt, både Eklund och Fritzls handlingar är vidriga, men jag tror det är symptom på en sjuk helhet snarare än två abnormala avvikelser.

I Med uppenbar känsla för stil ges en genial beskrivning av våldshetsen i alla former av kollektiv manlig fostran som, när den tas för långt, dvs när någon tolkar den mer bokstavligt än vad som var menat, får förödande konsekvenser. Överträdaren av den osynliga gränsen stigmatiseras av omgivningen medan han undrar vad det egentligen var som hände, han löpte ju bara våldslinan ända ut.

Jag vill ge Stephan Mendel-Eks bok till alla män jag känner främst för att den lyfter frågan om det manliga privilegiets baksidor till en strukturnivå och lyfter skulden och ansvaret från den enskilda individen. För är det något som blir svårt i diskussionen av privilegier är det den privilegierade gruppens ofta defensiva inställning och blindhet inför the bigger picture. "Men jag diskar ju" - argumentet och Pär Ström klassikern "De senaste 20 åren har jag känt mig beskylld som man av media". Det är inte ditt fel som man när det sker en våldtäkt eller en kvinna blir misshandlad i en nära relation eller vad som helst annars som är misogynt upprätthållande, men det är ditt ansvar som man lika mycket som kvinna att reflektera över hur du reproducerar de större strukturer som skapar dessa beteenden.

Idealism FTW.

Vikten av representation, gubbar och en skymfad Kylie

Representationer är viktiga. Vilka möjligheter och begränsningar du tycker att du har beror på vilka representationer du omger dig med eller omges av. Ett tydligt exempel är om man som tjej läser mp3-bloggar, gillar musiken men själv inte känner till några andra tjejer som spelar skivor. Eftersom majoriteten av bilderna som läggs upp på dessa bloggar visar två vitt skilda representationer av män och kvinnor: tjejerna som syns är övergripande snygga och vackra och passivt poserande, killarna står oftast med hörlurar bakom ett mixerbord i en högst aktiv position. Om du då som intresserad tjej går ut och endast möts av män bakom skivspelarna och posande tjejer på dansgolven, så är det ganska svårt att inse möjligheten att själv ställa sig bakom dessa skivspelare.
På samma sätt skulle Natascha Kampusch inte ha kunnat flytt från sin kidnappares hem om hon inte fått titta på teve och läsa tidningar under de åtta år hon satt fånge i en trång källare, hon skulle helt enkelt ha trott att det var ett normaltillstånd om hon inte genom medierna fått veta att det fanns ett samhälle där ute, ett annat sätt att leva. För det är så vi funkar, du blir inte medveten om dina möjligheter om ingen berättar dem för dig. Och på samma sätt ser du bara de möjligheter och positioner som görs tillgängliga för dig.

Därför är det sorgligt med den smygande åter-uppvärderingen av gubbig retorik. Som när Nöjesguidens krogrecenscent skriver en krönika om smakmetaforer och hävdar att han inte kan förlika sig med tråkiga beskrivningar av årgångschampagne som höstlöv utan hellre återger det som "Kylie Minogues svettiga trosor efter ett extranummer i Melbourne". Det undgår väl ingen att han använder sig av det något uttjatade litterära greppet "gubbsnuskig provokation". Jag tror mycket väl att skribenten är medveten om den litterära tradition av att göra kvinnan till den andra som han gör ett försök att skriva in sig i och det är nog att slå in öppna dörrar att låta sig själv gå loss på de sexistiska undertonerna.

Men det verkligt tråkiga är att du som kvinna inte har någon som helst plats inom denna gubbretorik om du inte vill vara en “en ung tjej i en alldeles för kort kjol” som smakar lika gott som en bättre Riesling, och att denna andrefiering känns som ett tydligt utslag av män som hotas av att fler och fler tjejer tar plats i de rum de anser vara reserverade åt sig själva eller andra män. För att hantera hotet sexualiseras kvinnorna för att i slutändan förhoppningsvis skrämmas bort från de öronmärkta områdena eftersom de enda representationer, och därmed positioner, som ges är de passivt sexualiserade och aktörslösa "unga tjejerna i alldeles för kort kjol".
Plus det faktum att denna ansvarlösa gubbighet är så fruktansvärt gjord, är det inte dags att ta ställning och stå för något på riktigt istället för att gömma sig bakom urvattnade klichéer och pastischer?